Chanel In My Drawer

Igår kväll fick jag möjligheten att komma in i en värld som vi kvinnor inte ofta har tillgång till. Jag fick en mycket uppskattad insyn i en mans själ, hans sätt att tänka och hans sätt att illustrera med ord hur män tänker om oss kvinnor. Den verklighetssyn som snarare är en fördom än verklighet. Vi pratade om livet, om kärleken och om tricken hur man närmar sig en person som verkar ha stulit ens hjärta.
För vad vill vi kvinnor ha? Vill vi ha känslokalla macho män i våra liv? Män som inte är i kontakt med sig själva och sina känslor? Vill vi ha robotar som byter våra däck, som spikar upp våra tavlor och som dunkar oss i ryggen när vi är ledsna? Eller vill vi ha en genuin man med känslor, som vi kan prata med och som framförallt lyssnar och finns för oss? Min vän är en konstnärs-själ. Som jag. Vi är båda esteter och vi lever genom våra känslor, utan dom skulle inte vi kunna fylla våra kanvas, vare sig det är noter i musikens värld, ord på ett blankt papper eller linjer i ett skissblock. Vi är dom vi är. Livets väg lär oss hur vi ska agera och ta smällar, vi lär oss av våra misstag, men vi måste fortfarande vara dom vi är, innerst inne.
Visst vill vi kvinnor ha män som är självsäkra, men inte på bekostnad av deras personlighet. Vi vill fortfarande att han ska vara den han är, män som är sårbara och visar sitt innersta kan jag tycka är det manligaste som finns. En man blir inte en riktig man för att han är macho. Han blir det inte om han är duktig med hammaren, men han blir en riktig man om han är ärlig mot sig själv och är stark i sin manlighet, dvs att han är öppen med sina känslor och står för dom. En man som inte kan gråta är en robot. Styrkan i en person kommer inifrån. Det är där vi känner.
Kärleken får vår värld att snurra anser jag, och det är underbart när vi hittar det.
Så min vän, öppna dig, ta ett kliv ut i det okända och våga vinna. Ge bort en liten nyckel, vem vet du kanske kan låsa upp något stort.
.