Chanel In My Drawer

Funderingarna kryllar i mitt huvud när jag ställer frågan: Är det möjligt, kan man älska en person utan att lita på densamma? När jag efter mycket tankar då jag jag har vridit allt på sin spets svarar, blir svaret ett blankt: nej.
Förtroende och att lita på någon måste givetvis förtjänas, det är jag helt ense med. Men sen då? När man inte har gjort annat än att bevisat att man är en person som är värd att älskas full ut och få den respekten man förtjänar genom att också få förtroendet? Min mening är att man absolut inte kan älska fullt ut om man inte litar på personen man säger sig älska. Då har man en osynlig sköld som kapslar in våra känslor, för att vi hela tiden är beredda på att få våra hjärtan trampade på och krossade. Och gissa vad, även om vi har haft denna sköld så blir vi i slutändan lika sårade. Det enda som kommer till vår räddning då, eventuellt, är den där meningen "vad var det jag sa" som våra hjärtan sårat försöker att förmedla.
Det är inte kärlek, inte en djup sådan i alla fall. Enligt mig går kärleken ut på att ge sig hän alla sina känslor och fördjupa sig i sitt hjärtas utvalda. Det är när vi litar på denna människa och blottar vår egen sårbarhet som vi älskar djupt. Det är när vi är redo att gå "all in" för personen vi har valt.
Att älska är smärtsamt, ingen kan säga emot mig där. Ändå ger vi oss in i nya äventyr och låter oss utsättas för detta underbara fenomen som väcker själar till liv och får oss att blomma ut i lycka.
Vad är kärlek utan förtroende? Om vi maskerar våra hjärtan sätter vi därmed gränsen för hur djupt personen får komma. - Jag älskar dig hit, men inte längre.
Alla har vi sår. Jag har ett stort, och jag vet inte om det någonsin kommer att läka. Men (!), om vi nu bestämmer oss för att ge oss ut i känslovärlden måste vi vara ärliga mot oss själva och även mot den personen vi väljer att fördjupa oss i. Ärligheten, enligt mig bottnar i att inse och fråga sig själv: -Är jag verkligen redo för detta? När vi ärligt besvarar frågan sätter vi upp förutsättningarna för vår nästkommande relation, och vår hjärtas utvalda måste godta avtalsvillkoren. Accepteras den så är det fritt fram antar jag, man är sin egen herre och bestämmer fritt över sitt liv.
Jag tänker dock aldrig acceptera att inte bli betrodd och hela tiden ha den maskeringstejpen på hjärtan omkring mig. Jag har maskerat mitt själv, och jag vet att det behövs underverk för att jag ska lossa på tejpen inför någon igen. Dock så letar jag heller inte efter nya äventyr. Den dagen, om den nu kommer, att jag finner lust till att älska igen och ser att jag verkligen kan göra det, tänker jag avmaskera allt. Om jag går in i något nytt kan det inte finnas några hinder, osynliga skölder eller bubblor som ska hindra mig från att lita på mitt hjärtas objekt.
Ger man sig in i den smärtsamma leken, får man leken tåla och omfamna kärleken som vi ska vara tacksamma för. Äkta kärlek växer inte på träd, det är ett evigt givande och tagande.
I slutändan, om vi inte litar på någon så litar vi heller inte på oss själva. För att få ta del av det världen erbjuder oss, det våra hjärtan bjuder oss på samt den fantastiska känslovärld som kan sluka oss och göra oss till bättre människor, måste vi ge något tillbaka. Det är svårt och smärtsamt, men det handlar om att öppna upp sitt hjärta på vid gavel. Det är det fina i kråksången, give, and you shall recieve.