The inner pain
Jag känner ofta att mörkret omfamnar mig och jag känner ingen framtid. Allt blir bara tungt, tungt som lera och det drar jag runt på tills jag kan hitta nån form av skydd där jag kan slänga av mig allt. Jag har lidit av depression i alldeles för många år. Den ena händelsen efter den andra har drabbat mig och brytit ner mig till molekyler. Varje cell i min kropp har ont, själen tar stryk av att misshandlas gång på gång. Hur orkar jag gå vidare? Det undrar jag mer än ofta. Varför har jag bara inte gett upp än? Vad är det som fortfarande håller elden i mitt inre vid liv och låter mig se en ny dag gry? Vad händer den dagen då jag inte hittar ett skrymsle att slänga av mig allt på? Hur ska jag stå emot alla demoner som vill sänka mig? När världen är emot mig och ingen finns att ta emot mig vid horisonten, ska jag ge upp då? Min uppgift är att ta reda på hur det ska bli en möjlighet. Till förfogande har jag de dagar då mörkret känns längre bort än andra dagar.
Tankar är magnetiska och tankar har en frekvens. När du tänker sänds dina tankar ut i universum och likt magneter drar de till sig andra liknande tankar som befinner sig i samma frekvens.
Allt som sänds ut återvänder till källan - det vill säga till dig.
Utrag ur boken: The Secret
