Chanel In My Drawer

Det finns ett jobb som vi har kvar hela livet oavsätt ålder. Det är att arbeta med sig själv för att bli en bättre människa. Det är det största och mest givande jobbet av alla jobben vi har haft och kommer att ha i livet, och arbetar man intensivt så är lönen man får ut ovärderlig. För visst vill vi alla vara mer förstående, mer toleranta, ha ett öppet sinne och hjärta och kunna släppa in människorna omkring oss? Att kunna hitta det inre lugnet, den inre tryggheten som lyser i din aura vart du än befinner dig i livet.
Hur tar man sig då över de smärtsamma vi har/har haft i livet? Jag kan inte svara på det. Jag har försökt få reda på det i så många år. Men jag har gjort ett framsteg, DET framsteget som är det viktigaste för att en process ska kunna påbörjas. Det var att inse mina begränsningar och den sjukdomen jag lever med. Den förgörande sjukdomen som har gjort större delen av mitt liv till ett mörker. Jag har hymlat om det, dolt det, skönskrivit det och förkastat den tunga hemligheten. Men inte nu längre. Det är del av mig, och den har gjort mig till den jag är idag. Och det är inte så dumt.
Men nu är steget till nästa fas det viktigaste jag har framför mig. Nu när jag har insett faktum, handlar det om att börja arbeta på det. Eliminera bakgrunden till uppkomsten av detta helvete. Det är tungt. Och ensamt. Men mitt mål i livet är ju ändå att bli den bästa människa jag kan bli, och lära mig av processen för att senare kunna se tillbaka på allt med en mognad och kunskap som jag annars inte hade haft.