Chanel In My Drawer

Någon gång ska ju vara den första sägs det, och nu är den tiden här. Gott folk, och kära, trogna läsare, jag har glädjen att presentera mina första par ballerinas. De som känner mig vet att jag och ballerinas i samma mening knappast går ihop. Att se mig gå i platta skor kan liknas vid en berusad OCH gravid anka som förgäves försöker att ta sig fram, men till sin förtvivlan bara går baklänges.

Anka hit eller dit, faktum är att jag har blivit vuxen. Det känns i alla fall så på grund av alla de vettiga beslut som jag tar för att just bli vettig. Jag vet inte hur många resor jag har vandaliserat på grund av att jag en hel dag har struttat runt i skyhöga klackar med febriga trampdynor och blodiga skavsår som resultat. Väl på hotellet har jag stått i dryga trettio minuter med mina ömma fossingar under kallvatten och försökt duscha mina fötter tillbaka till livet. Sedan, efter återupplivningsförsöket har jag envist klättrat i ännu ett par klackar för att göra stan, dansa salsa och/eller hoppa från bar till bar. Det är väl på tiden att jag växer upp och inser mina begränsningar, och det är just där dessa beiga mockaballerinas kommer in. Dom är fjäderlätta och mjuka, och passar perfekt till min LV Speedy som jag kommer att ha i armvecket under dagtid på min semester till Budapest. När jag får ont i fötterna efter mina Jimmy Choo eller YSL tar jag helt enkelt och byter till dessa!

Sista gången jag hade ett par ballerinas på fötterna var när jag var ca 5 år och gick ett tragiskt öde till mötes. I alla fall gjorde mina ballerinas det. På en shoppingtur och uppför en rulltrappa tog min relation med mina dåvarande ballerinas slut. Mamma var väldigt noga med att jag skulle trampa stort och invänta trappstegen både när jag klev av och på dessa rulltrappor, men denna gång gick något snett. Det var på vägen upp, och jag vet än idag inte vad som hände, mer än att den förbannade och glupska rulltappan slukade mina fina skor. Väl uppe väntade skäll och en barfota fossing som saknade sin fina följeslagare. För mig var det en skam och för mamma blev panik att hitta ett par nya skor till mig, men jag fick aldrig igen äga några ballerinas. Det kanske är hennes fel att det inte blev någon graciös dansare av mig heller, vem vet?

Nu är jag i alla fall vuxen och jag bestämmer tack och lov helt över mina skoval, men jag glömmer aldrig den incidenten som jag ofta tänker på när jag tar rulltrappan. En annan kul kuriosa är att rulltrapporna i Budapest går på speed och att det nästintill är ömöljigt att komma på dom och behålla balansen. Hela staden är i stress så varför skulle rulltrappan vara lugn och fin?

Imorgon tänker jag köpa ett fint tyg som jag kan sy en liten påse av och förvara mina nya ballerinas i, jag har nämligen en svag känsla av att de kommer att vara mina bästa vänner när jag strosar aveny upp och ner i den vackra Europeiska staden som har sina sevärdheter uppradade som vi har våra tallar...