I know it doesn´t seem fair...
...but I´ll send you a postcard when I´ll get there...
Nedräkningen har börjat och jag längtar. Äntligen, efter ca 2,5 års väntan får jag återse staden där jag föddes. Ni som gissade på vart jag ska resa, och då på Budapest, gissade rätt.
Bara tanken på att jag snart ska sitta på ett flyg fyller mig med värme och mitt hjärta bankar förälskat. När jag landar och luften är fylld med fuktighet och smog vet jag att jag är hemma. Och vilken skön känsla. Människorna omkring mig pratar ett välbekant språk och även fast jag har landet i blodet känner jag mig utländsk, fast med en familjär och kärleksfull känsla till mina landsmän.
Sista gången jag var i denna förtrollande vackra stad förlovade jag mig. En förlovning där jag förlorade. Det blir en smärtsamt terapeutisk upplevelse att återse allt igen, denna gång med mamma som resesällskap. Jag kommer få svälja tungt många gånger av sorg, men förhoppningsvis kan staden förse mig med den lyriska känsla som denna stad i Europas bultande hjärta är känd för. Jag behöver plåstras om.
Dagarna kommer fyllas med milslånga promenader där täta kulinariska matpauser ska fylla oss med nya krafter. Min önskan med denna resa är att få glömma alla sorger och smärtor härhemma, att få återfå lite krafter genom att skämma bort både min kropp och själ med mat och dryck, ett livsbejakande leverne, massage och pampering av högsta kvalitet.
Med andra ord, och gud bevare mig väl för det jag kommer att delge er nu, kommer shopping att hamna längre bak i prioriteringslistan. Jag vet, jag måste ha feber.
Jag kommer att ta en solig båttur på Donau och smutta på ett glas kallt vitt medan båten styr ifrån den hektiska innerstaden till en vacker och pittoresk liten konstnärsby en liten bit utanför Budapest. Jag ska återuppleva gamla minnen, äta sockervadd i stadslunden och blåsa såpbubblor mot den klarblåa himlen. Jag ska äta så mycket bakelser att jag får boka två sittplatser på flyget tillbaka till Sverige. En för mig och en för min bakdel. Jag ska frossa i älskade maträtter och insupa den rika atmosfären från en av Budapest många saluhallar. Jag ska sitta på en bänk vid Donaus strand bakom ett par solglasögon och titta ut över floden och myllret av flygbåtarna. Jag ska sitta timtal på uteserveringar och begrunda ungrarna från topp till tå. Jag ska fästa blicken i några av det hiskeligt attraktiva och hetlevrade männen och känna att jag lever. Jag ska tillåta mig själv att vara konstant berusad av champagne och stadens hektiska liv. Jag ska sträcka stolt på ryggen när jag ser den röd-vit-gröna flaggan vajja i den ljumna vinden och känna blodet pumpa i mina ådror. Jag ska känna efter. Dessutom ska jag få återse gamla vänner och få hålla om dom och en bit av det som alltid fattas mig.
Kanske kan denna resa väcka mig tillbaka till livet. Kanske kan den hemlängtan jag känner lindras till nästa gång. Jag kommer snart min älskade stad, det är inte långt kvar nu.
