Chanel In My Drawer

Jag lider av hemlängtan. Jag har en olidlig längtan att få entra ungersk mark, få höra språket pratas på gatorna och känna värmen från människorna i vardagen. Det var ett bra tag sedan jag var där sist, det var där jag förlovade mig... Nu är ju dom rosa dagarna tyvärr slut, förhållandet gick i småbitar, så även mitt hjärta. Men det var inte det jag skulle skriva om.
Jag vill åka bort, åka hem, och frossa i mat och vin, gå på museum och strosa på dagarna i den vackra staden Budapest för att sedan känna pulsen på en underbar restaurang på kvällen.  Se alla lampor tändas i storstaden, alla broar lysas upp och se Donau flyta stillsamt förbi. Jag vill smutta på champagne eller goda kontinentala drinkar på den hippaste och coolaste baren och se alla mina landsmän roa sig kungligt. Det är helt underbart att se kvinnorna som ÄR kvinnor och männen som är gentlemän och tar hand om sitt sällskap. Det finns ingen jantelag, det finns ingen svensk jämnställdhet där könen forlorar sina syften och sin mening. Ta mig inte fel, kvinnor jobbar lika hårt, men den gamla europeiska charmen mellan könen finns kvar, och jag älskar att vara kvinna i det landet.
Åh vad jag längtar efter att gå in på ett anrikt och gammalt konditori, med högt i tak och se alla bakverk rada upp sig framför mina förälskade ögon. Det är så billigt. Jag brukar beställa 5-6 st, bara för mig själv och sitta med en kopp te eller decaf kaffe och njuta av smakerna. Choklad, kastanj, nötter, jordgubb, pistage, kokos, citron, honung, bär och frukt i massor smaksätter dessa syndigt goda bakverk och tårtbitar bland mycket annat. Jag kan sitta i timmar och titta på människorna, sitter jag på ett konditori mitt på dom fartfyllda avenyerna så tittar jag på trafiken och alla förbipasserande medans jag med min tårtgaffel smakar mig igenom alla tårtbitar och njuter.
Jag vill fönstershoppa och se alla små inklämda butiker i gamla hus som fortfarande bär spår efter världskrigen.
Det tar mig en stund att ställa om till ungerska fullständigt, jag pratar det så sällan här hemma, och där är det inte samma avslappnade förhållning människor emellan. Där du-ar man inte någon man inte känner, det är en helt annan respekt människor emellan, även om det kanske har blivit något lite lite slappare sen jag flyttade därifrån.
Jag vill sitta och filosofera i timmar på mitt favorit thehus som min mamma introducerade mig för för några år sen och som är så populär bland budapestare att det knappt går att få bord. Jag vill tillbringa en kväll på operan och lyssna på skönsång och klassisk musik då ett stycke historia spelas upp framför mig.
Jag vill dricka vin på slottsterassen eller vid den högsta utsiktspunkten på Budasidan som byggdes på 1800-talets slut inför stadens 1000 års jubileum, fiskarbasstationen. På det medeltida torget finns sju tältliknande torn i vit sten som ska symbolisera de olika ungeska stammarna som bosatte sig där.
Jag vill strosa på den lommigt gröna Budasidan och känna omgivningen andas historia, för att sedan ta en promenad över Donau på en av de vackra broarna till Pestsidan och känna storstadspulsen. Det finns så mycket historia i alla väggar och gator.
Kort och gott vill jag bara packa mina väskor och flyga iväg och landa hemma. Jag vet, det är splittrat som tusan, när jag är här är Ungern/Budapest där jag är född hemma, när jag är där och pratar om Sverige är det detta som är mitt hem. Det är rätt häftigt egentligen att vara frukten av två olika kulturer och arvet av den jag har fått att förvalta. Faktum är att jag har bott dubbelt så lång tid i Sverige än i Ungern, men jag kommer alltid att ha det peppriga och eldiga blodet i mina ådror som utgör mig. Fylld av kultur och passion. Och en hel del bakelser.

Det finns något som går bortom mitt förstånd, och det är gröna fingrar. Man tycker att jag skulle ha ärvt dessa gröna underverk i rakt nedåtgående led, då kvinnorna i min familj alltid har haft prunkande trädgårdar och en ren djungel av vackra och gröna blommande växter inomhus. Men inte jag. Jag fixar inte det. Här är jag så okvinnlig det bara går att komma. I teorin är jag jättebra på att ta hand om växter och jag älskar att både få och köpa en färggrann doftkälla som ger renare luft och vackrare omgivning. Det är här det börjar gå isär, då jag i praktiken inte klarar av att ha något levande hemma. Gud ska veta att jag har provat, och försökt. Min närmaste omgiving bara skakar på huvudet och skrattar varje gång jag köper en ny orkidé, jag står och väljer omsorgsfullt i flera timmar kan det kännas, enbart för att ta hem denna vackra skapelse och fullkomligt, utan större ansträngning döda den.
Min älskade syster bad mig vara katt och blommvakt när hon njöt av värmen i Thailand senast, och jag kan med glädje säga att jag lyckades hålla liv i katten i alla fall. Blommorna, alla dessa fina blommor hade sett bättre dagar när hon brunbränd kom hem och inspekterade sitt hem. Hon frågade vad som hade hänt, tjaa, jag stod och bet mig lite försiktigt i underläppen och kunde inte riktigt svara. Tack och lov hade hon innerst inne inte väntat sig att blommorna skulle överleva. Hon fick glädja sig åt sin katt istället.
Jag har tyvärr inga blommor alls i mitt hem, förutom en rätt så nyinförskaffad orkidé som fortfarande lever. Det behövs verkligen växter för att få helhetskänslan av ett vackert och levande hem, det räcker inte bara med fina möbler och detaljer. Men det skulle bli en dyr historia för mig. Mycket dyr. Eller så får jag anställa en duktig ängel med gröna fingrar som kan ta hand om det för mig, men det känns lite överkurs. Så, jag fortsätter att ta in dessa vackra levande själar i mitt hem, även om deras liv inte blir särskilt långvariga och njuta på ackord...