Chanel In My Drawer

För några veckor sedan såg jag filmen Black Swan med Natalie Portman i huvudrollen som Nina, den vackra, oskuldsfulla, och ack så begåvade balettdansösen som dansar för New York Ballet Company, och blir utvald till att dansa huvudrollen i den nya uppsättningen av Swan Lake (Svansjön). Hon är den starkast lysande stjärnan för rollen, men får konkurrens av Lily spelad av Mila Kunis och en rätt vriden rivalitet ömsom vänskap påbörjas mellan de två, då även Lily vunnit deras konstnärliga ledares, Leroys uppmärksamhet. Nina är utmärkt för rollen som den vita svanen med sin oskuldsfullhet och sitt graciösa sätt, medan Lily passar som den svarta svanen som utstrålar svek, sensualism och passion. Nu måste Nina pressa sig till det yttersta för att som hon kallar det, "bli perfekt" och förvandlas till de perfekta svanarna. Rivaliteten mellan Nina och Lily tar olika vändningar, vad är fantasi och vad är verklighet?
Jag var mycket tveksam när jag satte mig för att kolla denna film, visst är det vackert med prima ballerinor, men jag kände att det skulle bli för mycket att ägna en hel film åt det. Så fel jag hade. På nåt magiskt sätt drogs jag med i filmen och jag satt fast. Det tar ett tag innan handlingen i filmen tar fart men det som trollband mig var Natalie Portmans otroliga insats som den otroligt skickliga, timida och vackra dansaren. Jag satt under filmen och även efteråt då jag har tänkt tillbaka på den, och undrade HUR hon kan spela så trovärdigt och röra sig som en balettdansös, som att hon hade föds in i sina rosa tåspetsskor. Hennes sätt att ge liv åt karaktären Nina, hennes stävan efter att bli perfekt, hennes osäkerhet och skräck var inte annat än vackert, graciöst, skrämmande och fullkomigt trovärdigt. Jag ska läsa på så småningom om det kan vara så att hon har en bakgrund som balettdansös, vilket kan förklara en hel del.
Jag kan varmt rekommendera denna film, gillar du dans, ballerinor, elegans och svansjön är den som gjuten för dig. Gillar du sedan en vriden twist på det hela, ett oväntat slungande mellan fantasi och verklighet blandad med passion, sex, avund och rivalitet så har du full pott i denna film. Natalie är underbar, och slutet på filmen irriterar mig fortfarande. Den lämnade det mesta åt fantasin, vilket är fantastiskt, men jag vet inte. Vid det laget hade jag levt mig in i baletten så pass att jag ville ha mer...

Svensk biopremiär för filmen Black Swan är den 4:e mars.

Det är essensen av livet. En människas sökande är aldrig slut, den resan har ingen slutdestination, utan den pågår så länge vi har en hunger för ett bättre och rikare liv. Rik- men inte i pengar eller saker, utan i upplevelser, ett inre lugn, kärlek till vänner och framförallt, kärleken till sig själv. Den borde aldrig ifrågasättas utan upplevas.
Jag har precis tittat på filmen Eat, Pray, Love som är baserad på boken med samma namn, skriven av Elizabeth Gilbert efter hennes egna memoarer.
Liz är gift, dock inte lyckligt och vill ha en utväg ur sin relation till hennes man, som leder till en lång, utdragen och smärtsam skilsmässa. Hon kände sig känsloförlamad redan innan skilsmässan och den i sin tur ger henne ännu mer frågetecken om sig själv att besvara. Hon njuter inte av något längre och beslutar sig för att ge sig själv ett år, på resande fot för att komma ifatt sig själv och lära känna vem hon själv är.
Första anhalten är Rom i Italien där hon fascineras av italienarnas bekymmerfria livstil, kärlek till mat och sina vänner. Hon möter nya människor som blir hennes vänner för evigt och anammar livets härligheter.
Hennes nästa resa går till ett Ashram i Indien där hon kämpar för att släppa det gamla och förlåta sig själv för valen hon har gjort i sitt tidigare liv, genom meditation och bön. Här letar hon efter sitt inre och den omtumlande resan ska göra henne redo för resans sista mål, Bali i Indonesien.
Hit kommer hon för att hitta balansen i sitt liv och sig själv. Men hon hittar mer än så. Hon hittar kärleken.
Huvudrollen i filmen spelas av Julia Roberts, och hon gör det bra, som alltid. Det slog mig flera gånger under filmens gång hur vanlig hon ser ut, nästan lite mullig, precis som vilken annan kvinna som helst. Hennes karaktär i filmen skulle inte spegla en trimmad och välmakead supermodell, utan en helt vanlig kvinna, precis som du och jag, som letar efter sig själv. Vår egen Tuva Novotny har en roll i filmen, för att inte tala om Javier Bardem. Herre min skapare, det är en sexig, sensuell och snygg man. Jag har sett honom spela i bla Love in the Time of Cholera och huuu, han spelar bra. Känslosam men stark, sexig och förförisk, en man vars kärlek kryper igenom rutan. Hjärtklappning no doubt.
Detta är en varm feelgood film som kan ses om och om igen som bygger på verkliga memoarer. Kärleksfull och en riktig snuttefilt i dagens hårda samhälle. Fler människor borde stanna upp och finna sin egen indentitet, däribland jag. Det krävs dock enormt mycket mod för att klä av sig allt och se sig i spegeln, för att endast se sig själv. Den nakna sanningen, vem är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?
Jag har länge velat göra en resa till Indien och ett ashram. Utöva yoga och meditera hela dagarna samtidigt som man ständigt arbetar med sig själv. Inget materiellt stör, alla är där på lika villkor. Alla vill bli hela och sanna mot sig själva.
En vacker dag ska jag göra den resan. Bara för mig själv. Framtills dess ska jag ta upp yogan igen, min kropp skriker efter den och fortsätta min meditation. Jag ska ta hand om mig själv och lyssna på kroppen och den inre rösten som talar till mig.
Kvinnor i alla åldrar, se denna film eller läs boken. Den gav mig en kick, kanske lyckas den göra detsamma för dig, om inte mer.

Igår kväll satt jag, alldeles stormförtjust och tittade på filmen om den smutsiga och fattiga blomsterflickans väg in i den engelska aristokratin, My Fair Lady. Det är fantastiskt hur underhållande den är, inte nog med alla vackra klänningar och den högfärdiga aristokratin, Elizas utveckling och dåtidens England, är replikerna fullkomligt slående. Filmen spelades in 1965 baserad på musikalen som kom 1956 med samma namn. Med Audry Hepburn som Eliza och Rex Harrison som den exentriska fonetikproffessorn Higgins i huvudrollen, kan det inte bli fel. Det var fantastiskt att lyssna på dessa rappa och vassa repliker som flög oblygsamt kors och tvärs över karaktärerna. Helt underbart. Jag kan inte tänka mig att någon översättning skulle göra den rättvisa, det allra bästa är att som jag, titta utan undertexter. Musiken och sången höll hög klass, precis som i alla musikaler från den tidseran. Film som dessa görs inte längre. Den oskuldfulla miljön som dessa filmer målar upp finns inte längre, likväl som de satiriska och kaxiga replikerna som ändå uppfattas oskuldsfullt. Filmen bygger upp den klassiska relationen mellan män och kvinnor, det manliga och kvinnliga och de olika roller könen har i den eviga jakten efter perfektion i livet. Den ständiga parningsdansen mellan könen och stoltheten och envisheten att inte "falla dit", även om det aldrig lyckas.
Denna film är en "keeper", jag kan se den om och om igen och skratta högt åt låttexterna och alla träffsäkra kommentarer, och bara le åt proffessor Higgins arroganta stil och kroppspråk. Och vem kan tröttna på att se en obeskrivligt vacker Audry, vars bambiögon värmer alla hjärtan?

Jag älskar kostymfilmer, och genrens okrönta drottning är utan tvekan Gone with the Wind. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den, men varje gång känns det som att det är första gången. Jag har en obeskrivlig fascination av "the leading Lady", allas vår Vivien Leigh. Hennes sätt att spela denna bortskämda överklassdam i den forna södern är helt bedårande. Hon är envis som få, hysterisk i sitt sätt att vara, men inte mer än vad den  tidens män och omgivning förväntade sig. Men hon är också stark som få. Hennes vilja av stål får henne dit hon vill, även om det inte ger henne den hon drömmer om, hennes hjärtas älskade Ashley. Hennes kvinnlighet och list är helt otroligt avundsvärd och i några minuter önskar jag att jag kunde vara en dam i forna södern med Katie Scarlett som min bästa väninna.
Icke att förglömma är den stiliga, självgoda och ibland ack så råa Rhett Butler. Varje kvinnas dröm är att bli "swept away" av denna manliga gentleman som vet vad han vill. Fullkomligt orädd och kaxig, välställd och arrogant.
Jag satt på tåget under min resa och kollade på denna film, alla som klev av och på måste ha sett att jag bara log. Jag försvann drömmande in i denna underbara värld av äkta kvinnor och starka män, underbart vackra klänningar, ärbar kroppsföring, integritet och stolthet in till det sista andetaget. Jag har fortfarande inte kollat klart, det är nu Scarlett ska sy sin historiska klänning av dom vackra gröna sammetsgardinerna som hänger i ett av de före detta pampiga rummen de hade på Tara, innan Norstatarna förstörde allt. Hon ska besöka Rhett igen...
Så nu sitter jag med ett glas rött och väntar med spänning på fortsättningen av denna underbara historia. Sist jag såg Scarlett stod hon på fältet mot en blodröd solnedgång svära vid Gud att hon aldrig ska gå hungrig igen...