Yet again, it´s time
Det är återigen dags att ta tag i mitt hem och ta några tag med dammsugaren och dammtrasan. Tvättsugan har jag missat idag, men det vore så skönt att få allt rent.
Håll i hatten, jag kanske till och med ska julpynta när allt är klart med det absolut enda pyntet jag tar fram varje år, en liten snögubbe i glas som jag fick av min pappa när jag var liten. Jag bor ensam och då känns julen lite sisådär, när jag var i ett förhållande och var förlovad fanns det en helt annan lust att pynta och förbereda sig inför jul. Denna lilla sköra snögubbe har alltså varit med mig i minst 25 år, jag vet inte riktigt hur gammal jag var, men jag vet att jag var liten, har ett svagt minne av när min pappa kom hem och gav mig den, han hade till och med yttekläderna på sig när han lämnade över den.
First things first, det är dags att göra lite nytta, musiken dunkar ur högtalaren och jag känner mig laddad.
Håll i hatten, jag kanske till och med ska julpynta när allt är klart med det absolut enda pyntet jag tar fram varje år, en liten snögubbe i glas som jag fick av min pappa när jag var liten. Jag bor ensam och då känns julen lite sisådär, när jag var i ett förhållande och var förlovad fanns det en helt annan lust att pynta och förbereda sig inför jul. Denna lilla sköra snögubbe har alltså varit med mig i minst 25 år, jag vet inte riktigt hur gammal jag var, men jag vet att jag var liten, har ett svagt minne av när min pappa kom hem och gav mig den, han hade till och med yttekläderna på sig när han lämnade över den.
First things first, det är dags att göra lite nytta, musiken dunkar ur högtalaren och jag känner mig laddad.
Mon vendredi à Stockholm
Alla som aldrig har ätit en middag på East, Stureplan i Stockholm borde verkligen ta och göra det. Jag hade längtat länge efter deras underbara tonfisk med shitake-svamp, så äntligen på fredag gick min väntan över till verklighet när tallriken ställdes ner framför mig och tonfisken var min att avnjutas. Att drömma om att få bord, speciell när man är spontan till naturen är just det, en dröm. Restaurangen var full av glada julbordsätande företagsmedlemmar som köade vid sushibuffén som inte gick av för hackor. Tack och lov var min vän snabb nog att kasta sig över ett bord i baren där vi fick sitta och prata bort timmar och njuta av goda drinkar.
Det var ett rent nöje att få äta på East i fredags när vi hade världens bästa servitör som verkligen gjorde sitt yttersta för att vi skulle få en minnesvärd kväll. Nicolas är med på en av bilderna ovan, det var ett sant nöje att bli serverad av dig, det syns hur mycket du älskar ditt jobb och gör det till mer än just ett jobb. Service och ett personligt engagemang från din sida gjorde, att även om det skedde små misstag rättades det till med passion samt precision och misstagen blev ett minne blott. Keep up the good work!
Timmarna flög iväg när vi pratade allt från modehistoria till personlig utveckling mellan tuggorna, men när efterrätten kom blev jag tyst. Jag bara njöt. Det var den bästa desserten jag har ätit på många år. Smaken och kvaliteten var helt enastående, att jag sen fick en dessertvin att dö för utvalt av Nicolas gjorde ju inte saken sämre. Det var en smaksensation jag önskar alla fick uppleva. Jag har ätit på massor av fina, prisade och fantastiska restauranger genom åren, men det är sällan en restaurang levererar varje gång man går dit. Förväntningarna blir större för var gång, och det ställs krav, just för att man vet att restaurangen har kapacitet att göra sitt allra yttersta.
Min kväll i Stockholm var lyckad, efter middagen tog vi några drinkar på Hotel Anglais som har vansinnigt goda drinkar för att sedan bege oss bara några kvarter bort på Östermalm, till ett vackert sekelskiftshus där jag skulle inkvarteras för natten.
Jag ser redan fram emot nästa gång jag kan fortsätta koversera med min vän över en underbar middag och få se den underbara storstaden i natten med myllret av välklädda festsugna människor, på väg till deras favoritkrog.
Tack för en underbar kväll, på återseende!
Det var ett rent nöje att få äta på East i fredags när vi hade världens bästa servitör som verkligen gjorde sitt yttersta för att vi skulle få en minnesvärd kväll. Nicolas är med på en av bilderna ovan, det var ett sant nöje att bli serverad av dig, det syns hur mycket du älskar ditt jobb och gör det till mer än just ett jobb. Service och ett personligt engagemang från din sida gjorde, att även om det skedde små misstag rättades det till med passion samt precision och misstagen blev ett minne blott. Keep up the good work!
Timmarna flög iväg när vi pratade allt från modehistoria till personlig utveckling mellan tuggorna, men när efterrätten kom blev jag tyst. Jag bara njöt. Det var den bästa desserten jag har ätit på många år. Smaken och kvaliteten var helt enastående, att jag sen fick en dessertvin att dö för utvalt av Nicolas gjorde ju inte saken sämre. Det var en smaksensation jag önskar alla fick uppleva. Jag har ätit på massor av fina, prisade och fantastiska restauranger genom åren, men det är sällan en restaurang levererar varje gång man går dit. Förväntningarna blir större för var gång, och det ställs krav, just för att man vet att restaurangen har kapacitet att göra sitt allra yttersta.
Min kväll i Stockholm var lyckad, efter middagen tog vi några drinkar på Hotel Anglais som har vansinnigt goda drinkar för att sedan bege oss bara några kvarter bort på Östermalm, till ett vackert sekelskiftshus där jag skulle inkvarteras för natten.
Jag ser redan fram emot nästa gång jag kan fortsätta koversera med min vän över en underbar middag och få se den underbara storstaden i natten med myllret av välklädda festsugna människor, på väg till deras favoritkrog.
Tack för en underbar kväll, på återseende!
Happy...
Kära läsare! Nu har jag landat hemma, jag var så glad när jag öppnade yttedörren att jag lätt hade kunnat hångla upp hallgolvet. Vilken resa! Först började eftermiddagen med 3:e världskriget om att köra eller inte köra mig till närmaste tågstation med en svettig halvtimme i limbo där jag inte visste om jag skulle få återse Västerås idag eller ej. Sen tänkte jag: Okej, ska du leka den leken? - Då ska jag inte vara sämre än att jag ger mig in i leken och låter det ilskna monstret veta att jag tänker ställa till med ett levande helvete om jag inte får som jag vill, vilket är att bilen sätts igång och ratten riktas mot närmaste väg ut ut tortyren och skithuset som jag nu har tröttnat så mycket på att jag kan inte utrycka det med ord. En halvtimme senare stod bilen klar och var ute på vägen, den kalla, hala isbanan som skulle leda till Hallsberg.
Väl framme, en hel timme innan avgående tåg satt jag och frös pälsen av mig i en iskall vänthall, stirrandes på klockan var och varannan minut. Till min stora förtjusning (NOT), blev tåget försenat och informationen om försenade tåg dånade i högtalaren. Först var det bara 10 minuter men minutrarna byggdes stadigt på för att tåget till slut skulle vara totalt 40 minuter försenad. Får jag inte blåskattar av att ha suttit så kallt i över en och en halvtimme nu, så aldrig. Spårbyte i sista minuten, snöflingor stora som tennisbollar, -16 i luften och en hemsk nordanvind senare satt jag på tåget som för en gång skull var varm. Förseningarna ledde till att jag missade min anslutningsbuss och fick vänta i ytterligare 30 minuter i detta härliga väder för att ta nästa, som i sin tur också var försenad då alla bussar har som regel att vänta in varann. En snabb promenad från bussen sen och jag nådde min slutdestination, mitt älskade hem. Det kanske inte är så konstigt att jag ville råhångla med golvet i hallen efter allt detta.
Kontentan av denna sista resa till buschen är, att jag inte kommer att åka tillbaka igen. Nog är nog och det som inte går ska inte tvingas på. Jag sitter nu och avnjuter ett glas rött som för att fira att jag är hemma och fyller på min bok om mina idéer och tankar som jag vill blogga om och dela med mig av. Det kommer att bli en skärpning på bloggfronten, jag mår bra när jag får skriva och jag mår bäst när jag ser att ni, snälla goa ni, läser vad jag skriver. Det värmer mitt hjärta. Ha en underbar kväll.
Väl framme, en hel timme innan avgående tåg satt jag och frös pälsen av mig i en iskall vänthall, stirrandes på klockan var och varannan minut. Till min stora förtjusning (NOT), blev tåget försenat och informationen om försenade tåg dånade i högtalaren. Först var det bara 10 minuter men minutrarna byggdes stadigt på för att tåget till slut skulle vara totalt 40 minuter försenad. Får jag inte blåskattar av att ha suttit så kallt i över en och en halvtimme nu, så aldrig. Spårbyte i sista minuten, snöflingor stora som tennisbollar, -16 i luften och en hemsk nordanvind senare satt jag på tåget som för en gång skull var varm. Förseningarna ledde till att jag missade min anslutningsbuss och fick vänta i ytterligare 30 minuter i detta härliga väder för att ta nästa, som i sin tur också var försenad då alla bussar har som regel att vänta in varann. En snabb promenad från bussen sen och jag nådde min slutdestination, mitt älskade hem. Det kanske inte är så konstigt att jag ville råhångla med golvet i hallen efter allt detta.
Kontentan av denna sista resa till buschen är, att jag inte kommer att åka tillbaka igen. Nog är nog och det som inte går ska inte tvingas på. Jag sitter nu och avnjuter ett glas rött som för att fira att jag är hemma och fyller på min bok om mina idéer och tankar som jag vill blogga om och dela med mig av. Det kommer att bli en skärpning på bloggfronten, jag mår bra när jag får skriva och jag mår bäst när jag ser att ni, snälla goa ni, läser vad jag skriver. Det värmer mitt hjärta. Ha en underbar kväll.
I have really had it...
Jag hittade denna bild och jag skrattade högt när jag fick se den. Katten på bilden projecerar exakt den känslan jag känner just nu, hur frustrerad och förbannad jag är, enkelt sammanfattat så har jag fått nog.
Även fast mina vistelser på landet aldrig blir som jag har tänkt mig och önskat så återvänder jag hit av en förunderlig anledning, trots att jag mer eller mindre vet utgången och lämnar stället lika trött på skiten som alltid.
Jag skulle ha varit här hela veckan och förmodligen hela helgen, men mina väskor är packade och jag tänker lämna området med första bästa tåg imorgon eftermiddag när jag kan få skjuss till närmaste station. Jag struntar till och med i att kolla rapporter utfärdat om SJ har ställt in tåg, eller som jag läste senast, att jag blir stående mellan stationer i flera timmar. Hellre det än att sitta fast här och få vassare klor för varje minut som går då mitt tålamod testas. Jag har varit lugn såhär långt, men det krävs inte mycket innan jag visar mitt humör som i detta fall skulle sudda ut leenden enda upp till Kiruna. Ögonen svartnar och jag försöker förgäves hitta andningen och det inre lugnet som för tillfället är långt utanför sveriges gränser.
Det finns människor man bara inte går ihop med, ni vet, en sån tickande bomb som kan brännas av vilken sekund som. Jag går inte ihop med människan i huset. Observera att det är en hane och han har tusen kvinnors ilskna och förskräckliga PMS-humör som kan utlösas av ett endaste ord, komplett tystnad, minsta rörelse eller bara av ren idioti. Jag kan inte med det helt enkelt. Jag är en av det lyckligt lottade kvinnor, eller ska vi kanske säga att min omgivning är lyckligt lottad över att jag inte lider av det minsta PMS, men när en man är hysterisk, går det bortom mitt förstånd. Det är inget jag kan acceptera.
Dessutom är det iskallt i detta hus som gud glömde, då den fantastiska värmepumpen från IVT har slutat att fungera. Välinvesterade pengar skulle jag vilja säga, när vi redan nu på året har nått -20 grader och behöver värme mer än någonsin. Till råga på det tar kompressorn i pumpen det enda vi har kvar som är fungerande i detta hus, och det är elektriciteten, när den med all kraft blåser ut alla proppar i proppskåpet. Härligt värre. Där sitter jag i ett bäcksvart mörker och fryser, försöker få kontakt med denna varelse som precis har fått sin 23:e PMS attack, men utan resultat. Luften är tung och skulle kunna huggas med en välvässad yxa, spänningen ligger som ett täcke medans jag är lugn och den andre blixtrar av frustration, mest ilska.
Så jag kan be att få tala om att jag kommer att återvända till mitt hem, mitt lugna vrå imorgon, jag har en flaska rött som väntar och förövrigt även en massa jobb som jag måste ta itu med där jag har en deadline snart.
Imorgon är jag åter i stan, får höra alla ljud och oljud i huset, bla när grannen under mig verkar urinera från en stege i en halvtimme åt gången. Då vet jag att jag är hemma... Om ni inte har en aning om vad jag menar; ta en kanna med vatten, ställ dig på en stol, helst flera staplade på varann och häll vattnet lååångsamt i glaset nedanför. Notera ljudet. Helst när allt är tyst omkring, stanna upp och upprepa som att du försökte signalera med morskod att du äger. Hem ljuva hem.
Även fast mina vistelser på landet aldrig blir som jag har tänkt mig och önskat så återvänder jag hit av en förunderlig anledning, trots att jag mer eller mindre vet utgången och lämnar stället lika trött på skiten som alltid.
Jag skulle ha varit här hela veckan och förmodligen hela helgen, men mina väskor är packade och jag tänker lämna området med första bästa tåg imorgon eftermiddag när jag kan få skjuss till närmaste station. Jag struntar till och med i att kolla rapporter utfärdat om SJ har ställt in tåg, eller som jag läste senast, att jag blir stående mellan stationer i flera timmar. Hellre det än att sitta fast här och få vassare klor för varje minut som går då mitt tålamod testas. Jag har varit lugn såhär långt, men det krävs inte mycket innan jag visar mitt humör som i detta fall skulle sudda ut leenden enda upp till Kiruna. Ögonen svartnar och jag försöker förgäves hitta andningen och det inre lugnet som för tillfället är långt utanför sveriges gränser.
Det finns människor man bara inte går ihop med, ni vet, en sån tickande bomb som kan brännas av vilken sekund som. Jag går inte ihop med människan i huset. Observera att det är en hane och han har tusen kvinnors ilskna och förskräckliga PMS-humör som kan utlösas av ett endaste ord, komplett tystnad, minsta rörelse eller bara av ren idioti. Jag kan inte med det helt enkelt. Jag är en av det lyckligt lottade kvinnor, eller ska vi kanske säga att min omgivning är lyckligt lottad över att jag inte lider av det minsta PMS, men när en man är hysterisk, går det bortom mitt förstånd. Det är inget jag kan acceptera.
Dessutom är det iskallt i detta hus som gud glömde, då den fantastiska värmepumpen från IVT har slutat att fungera. Välinvesterade pengar skulle jag vilja säga, när vi redan nu på året har nått -20 grader och behöver värme mer än någonsin. Till råga på det tar kompressorn i pumpen det enda vi har kvar som är fungerande i detta hus, och det är elektriciteten, när den med all kraft blåser ut alla proppar i proppskåpet. Härligt värre. Där sitter jag i ett bäcksvart mörker och fryser, försöker få kontakt med denna varelse som precis har fått sin 23:e PMS attack, men utan resultat. Luften är tung och skulle kunna huggas med en välvässad yxa, spänningen ligger som ett täcke medans jag är lugn och den andre blixtrar av frustration, mest ilska.
Så jag kan be att få tala om att jag kommer att återvända till mitt hem, mitt lugna vrå imorgon, jag har en flaska rött som väntar och förövrigt även en massa jobb som jag måste ta itu med där jag har en deadline snart.
Imorgon är jag åter i stan, får höra alla ljud och oljud i huset, bla när grannen under mig verkar urinera från en stege i en halvtimme åt gången. Då vet jag att jag är hemma... Om ni inte har en aning om vad jag menar; ta en kanna med vatten, ställ dig på en stol, helst flera staplade på varann och häll vattnet lååångsamt i glaset nedanför. Notera ljudet. Helst när allt är tyst omkring, stanna upp och upprepa som att du försökte signalera med morskod att du äger. Hem ljuva hem.
Winter Wonderland
Det är verkligen kallt nu. Har precis kommit in efter att jag stack ut min näsa i -15 för att klä på stackars vovven en röd jacka och sedan låsa in honom efter att han har varit snäll nog att rasta sig själv. Det räcker att bara peka ut mot skogen och han tar sig själv på en promenad i den krispiga kylan. Mycket väluppfostrad hund enligt min mening, han kommer hem när han är klar.
I flera dagar nu har det nu varit så stjärnklart att även om jag har frysit pälsen av mig så har jag ändå förundrat och förtjust stirrat rakt upp och roterat runt min egen axel för att inte missa en endaste stjärna på den svarta himlen. I stan finns det ju alltid ljus även fast vi tycker att det är mörkt. Här finns det verkligen inget.
Snön knastrade under mina fötter när jag promenerade på den plogade stigen mot skjulet där Solo bor. Jag har ännu inte känt efter om snön går att krama, och i ärlighetens namn så kan jag inte bry mig mindre, det är så förbannat kallt därute att jag vägrar vara ute frivilligt mer än nödvändigt.
Jag har bara sovit sen jag kom hit, vissa dagar 17 timmar i sträck, det kanske talar om hur trött jag är. Jag är vaken nu, men det enda jag vill är att gå och lägga mig igen. Jag vet inte om det är nån bacill som har tagit min kropp i besittning eller om jag "bara" är fullkomligt utmattad. I vilket fall som helst är denna veckan vigd åt vila, när jag återkommer till stan blir det återigen jämna plågor med möten och annat som måste göras.
Julkänslan är fortfarande på behagligt avstånd, dock så tänkte jag tvinga husägaren nu att ge sig ut i kylan, enbart för min skull och hugga, om inte ett helt träd så i alla fall några grenar av en gran så att jag kan få den underbara doften inne i huset. Får se om min befallning besannas, jag får vifta med mina ögonfransar och muta med att fixa middagen senare.
I flera dagar nu har det nu varit så stjärnklart att även om jag har frysit pälsen av mig så har jag ändå förundrat och förtjust stirrat rakt upp och roterat runt min egen axel för att inte missa en endaste stjärna på den svarta himlen. I stan finns det ju alltid ljus även fast vi tycker att det är mörkt. Här finns det verkligen inget.
Snön knastrade under mina fötter när jag promenerade på den plogade stigen mot skjulet där Solo bor. Jag har ännu inte känt efter om snön går att krama, och i ärlighetens namn så kan jag inte bry mig mindre, det är så förbannat kallt därute att jag vägrar vara ute frivilligt mer än nödvändigt.
Jag har bara sovit sen jag kom hit, vissa dagar 17 timmar i sträck, det kanske talar om hur trött jag är. Jag är vaken nu, men det enda jag vill är att gå och lägga mig igen. Jag vet inte om det är nån bacill som har tagit min kropp i besittning eller om jag "bara" är fullkomligt utmattad. I vilket fall som helst är denna veckan vigd åt vila, när jag återkommer till stan blir det återigen jämna plågor med möten och annat som måste göras.
Julkänslan är fortfarande på behagligt avstånd, dock så tänkte jag tvinga husägaren nu att ge sig ut i kylan, enbart för min skull och hugga, om inte ett helt träd så i alla fall några grenar av en gran så att jag kan få den underbara doften inne i huset. Får se om min befallning besannas, jag får vifta med mina ögonfransar och muta med att fixa middagen senare.
The countdown
Så är första advent här, dags att tända första ljuset i staken och mysa inomhus med mat och godis. Jag har precis fått höra att det har snöat hela dagen utan avbrott, själv vaknade jag nyss efter att ha sovit djupt ända tills nu. Jag ser inte ut från fönstrerna, det är fullkomligt bäcksvart, här finns ingen belysning från grannar, bilar, vägar, bara ett stort mörker från skogarna runtom.
Jag antar nu att det finns, eller borde finnas tillräckligt med snö för att jag ska kunna bygga min gubbe, men det får bli imorgon. Nu ska jag äta en vegetarisk fryspizza och sedan vila igen, titta lite på tv kanske. Jag är fortfarande helt slut.
Jag önskar er alla en underbar 1:a advent, drick glögg och mys in er!
Jag antar nu att det finns, eller borde finnas tillräckligt med snö för att jag ska kunna bygga min gubbe, men det får bli imorgon. Nu ska jag äta en vegetarisk fryspizza och sedan vila igen, titta lite på tv kanske. Jag är fortfarande helt slut.
Jag önskar er alla en underbar 1:a advent, drick glögg och mys in er!
Thoughts on a train
Klockan är ca halv tre på eftermiddagen och jag sitter på tåget och tuffar igenom ett vitt vinterlandskap. Jag ser träden svischa förbi från ett fullsatt tåg, det verkar som att det flesta ska träffa sina käresta, sina familjer och sina vänner inför 1:a advent som detta år kom snabbare än väntat. Så sent som igår fattade jag att imorgon söndag är den första söndagen av de fyra som väntar med tända ljus, glögg, pepparkakor och julstök. Julkänslan har fortfarande inte landat i mig ännu, även fast snöflingorna faller och det är en allmänt vacker vinterdag. Jag ser presentpappersrullar sticka upp ur var och varannan påse människorna omkring mig bär på, julbelysningen i stan är uppe och när jag åkte igenom på väg mot centralen var det ett myller av lördagsshoppande tomtenissar som febrilt samlade på sig julklappar.
Jag är på väg ut mot landet, till ett litet rött hus med vita knutar och till äppelträdet vars skugga jag älskade under sommaren. Grenarna är med all sannolikhet tyngda av all snö numer och hunden Solo rullar sig säkerligen lyckligt i snön istället för att flämta av värme i skuggan.
Jag ska försöka vila, gårdagen tog musten ur mig och jag känner hur spänd jag är i hela kroppen av all stress. Jag ska sova och ladda batterierna, kanske ta några promenader om vädret är vackert och blåsten håller sig borta. Jag ska inte göra snöänglar, känner att min skidjacka som jag har med mig från Peak är lite väl i dyraste laget för att jag ska rulla runt frivilligt, det är en annan femma när jag slinter med dalskidan och rullar ner för berget i en rasande fart emellertid. Jag kommer med all sannolikhet att göra en snögubbe, i alla fall om det finns tillräckligt med snö och dokumenterar denna gubbe om han blir till givetvis!
Tåget är försenat och det sköna gunget gör mig extremt trött, ögonlocken är tunga som bly, så jag ska vila lite innan det är dags för mig att ge mig ut i kylan igen. Förhoppningsvis vaknar jag innan jag når Göteborg, vilket är några stationer längre bort än min slutdestination.
Jag inte är en stor glöggdrickare men ändå längtar jag efter att få en het kopp Blossa med mandlar och russin inne i värmen under en filt. Jag är helt slut, over and out dear readers.
The pomegranate explosion
Idag stack jag ut min näsa i vårt inte så härliga klimat och tog en snabbtur ner till stan för att handla det mest nödvändigaste för att kunna bunkra upp, som en björn som går i ide. Min skapare vad kallt det var ute. Det blåste is och jag kände hur kylan kröp ner under skinnet på mig. Denna hemska kyla gjorde att jag sprang som om jag hade eld i baken för att uträtta mina ärenden, jag ville inte vara ute en sekund längre än nödvändigt. På vägen till bussen hem passerade jag i ilfart förbi en av stans internationella livsmedelsaffärer, och utanför stannade jag till. Jag drog i bromsen och tittade på dessa vackra granatäpplen som i sina korgar utanför butiken lyste med sin underbara röda, härliga färg. Jag har ätit det några ggr förut, dock så väljer jag alltid fel för att det är aldrig så mycket härliga rubinfärgade pärlor i som jag skulle vilja ha. Jag tog tag i en och gick in och betalade. Sedan fortsatte jag hemåt, bussen hade jag missat så jag fick gå. Jag har nog aldrig peppat mig själv mentalt så hårt som jag gjorde på vägen hem. "Kom igen nu, du klarar det, det är uuuunderbart väder ute, du älskar vintern, andas in den härliga luften, känn hur ren och frisk den är..." "Ett, två, ett två, ena benet framför den andra, gud vad bra du är, du klarar det, öronen har inte domnat bort, det bara känns så, se, om ca 15 minuter ser du ditt hus! Sen att det tar ytterligare 15 att komma in i det, det är strunt samma, bra jobbat, kom igen!"
Så här höll jag på, högt mumlandes för mig själv. Jag kastade mig in i duschen så fort jag kom innanför dörren, svärandes en lång ramsa av inte så vackra ord som skulle genera till och med den mest rutinerade sjörövare. Jag är fortfarande genomfrusen.
Min tanke med mitt inköp var, att med denna antioxidant-fyllda granat försöka fylla på mitt system med vitaminer och stärka mitt immunförsvar. Kanske kan jag piggna till och inte vara ett spöke som jag har varit den senaste tiden. Dock så är jag pigg nu, det ska gudarna veta. Jag tinar sakta men säkert upp och njuter av värmen inomhus.
Så här höll jag på, högt mumlandes för mig själv. Jag kastade mig in i duschen så fort jag kom innanför dörren, svärandes en lång ramsa av inte så vackra ord som skulle genera till och med den mest rutinerade sjörövare. Jag är fortfarande genomfrusen.
Min tanke med mitt inköp var, att med denna antioxidant-fyllda granat försöka fylla på mitt system med vitaminer och stärka mitt immunförsvar. Kanske kan jag piggna till och inte vara ett spöke som jag har varit den senaste tiden. Dock så är jag pigg nu, det ska gudarna veta. Jag tinar sakta men säkert upp och njuter av värmen inomhus.
The Engine Failure
Tråkigt nog fick jag dra i tyglarna idag. Jag var tvungen att inse att jag inte kunde slita mig från sängen och gå upp, inte ens för att ta mig till mitt älskade Stockholm för en helkväll med skratt, god mat och gott sällskap. Vissa stunder ångrar jag att jag ställde in det, varför jag inte bara ryckte upp mig och bara tvingade mig igenom proceduren av att vakna och göra mig i ordning. När jag väl hade varit på väg hade jag mer än säkert varit full av lust och förväntan.
Men jag känner att jag borde ha haft kraften naturligt, jag tvingar mig genom saker dagligen som jag egentligen inte orkar göra för att kroppen säger ifrån.
Jag har varit så obeskrivligt trött så länge nu, jag har ingen lust eller ork till något. Jag vet att det har med min sjukdom att göra, men att vara såhär utmattad är jag inte bekant med.
Som jag såg fram emot en kväll i storstan... Självklart står erbjudandet kvar, min vän går ingenstans och både restaurangerna och barerna står kvar även om nån vecka då vi ska göra ett nytt försök igen.
Så det blir en lugn hemmakväll för mig, musik, ett glas rött, kanske en bra film och självklart flera inlägg för Er som läser bloggen.
Ha en underbar lördagkväll!
Men jag känner att jag borde ha haft kraften naturligt, jag tvingar mig genom saker dagligen som jag egentligen inte orkar göra för att kroppen säger ifrån.
Jag har varit så obeskrivligt trött så länge nu, jag har ingen lust eller ork till något. Jag vet att det har med min sjukdom att göra, men att vara såhär utmattad är jag inte bekant med.
Som jag såg fram emot en kväll i storstan... Självklart står erbjudandet kvar, min vän går ingenstans och både restaurangerna och barerna står kvar även om nån vecka då vi ska göra ett nytt försök igen.
Så det blir en lugn hemmakväll för mig, musik, ett glas rött, kanske en bra film och självklart flera inlägg för Er som läser bloggen.
Ha en underbar lördagkväll!
Nettoyage journée d'aujourd'hui
Jag kommer inte undan. Fly eller att gömma sig under täcket hjälper föga. Jag har fortfarande inte blivit välsignad med att ha min alldeles egna betjänt, har alltid velat ha en James. Drömma kan man ju alltid göra, våra drömmar färgsätter ju våra liv, ibland kan de till och med besannas. Jag skulle dock behöva gnugga den magiska lampan länge och väl för att mina drömmars James skulle befinna sig, iklädd gedigen butlers-outfit utanför min dörr, redo att lyda min minsta vinkning.
Så, tvättmaskinerna är laddade, en värmande kaffe har precis bryggt färdigt, det är nu dags att göra slag i saken av den där städningen som av olika orsaker inte har blivit av.
Jag har flera sätt att berömma och skämma bort mig själv när jag sedan sitter och njuter av min rena omgivning. Ett glas rött vin, och en av mina många pinfärska magasin väntar på mig när mina måsten är gjorda.
Det är städdag idag, klara, färdiga, kör!
Så, tvättmaskinerna är laddade, en värmande kaffe har precis bryggt färdigt, det är nu dags att göra slag i saken av den där städningen som av olika orsaker inte har blivit av.
Jag har flera sätt att berömma och skämma bort mig själv när jag sedan sitter och njuter av min rena omgivning. Ett glas rött vin, och en av mina många pinfärska magasin väntar på mig när mina måsten är gjorda.
Det är städdag idag, klara, färdiga, kör!
Planning is overrated, live your life to the fullest, today
Ju äldre jag blir desto mer gillar jag när jag rycks med på spontana upptåg, utan nån som helst förvarning. Det borde vara tvärtom tycker man, ju äldre man blir, desto mer vill man ha allt planerat. Mitt liv är väl som en baklängesmiddag där jag äter desserten först och aptitretaren sist. För visst vill jag ha flera goda och glada, sockersöta, uppiggande samt helgalna desserter i mitt liv. Förut ville jag ha allt planerat, därmed fick jag väldigt begränsat med godsaker i mitt liv, men nu ser jag till att saker händer. Det är ju trots att jag som är huvudpersonen i mitt liv, inte sant? Planering kan förstöra mycket, jag är absolut inte emot det, som sagt, det är så jag har tillbringat min ungdom känns det som. Men nu vill jag ha mer. Ibland finns det inte tid till att boka allt, man får hoppa på tåget som är i rullning.
Idag var jag hos min goa nagelterapeut som fixade min franska manikyr och självklart pratas det en hel del när två kvinnor sitter mittemot varann i en och en halv timme. Vi pratade bla om träning och hur lat jag har blivit den sista tiden. Hon sträckte på sin rygg i ren stolthet och glädje över att hon håller sig i form och är duktig med sin träning. Jag vill också vara så stolt. Vi gick vidare i samtalet, jag vet inte ens om vi hade en röd tråd, när hon helt plötsligt utbrister: Följ med på Zumba idag! Själv sitter jag som ett frågetecken i jeans och almänt vardaliga kläder; idag hade jag ingen lust att strutta i högklackat, men frågan var: I vilka kläder? Sen i nästa ögonblick kände jag, eh, i värsta fall får jag väl hoppa runt barfota i jeans. Det behövde jag dock verkligen inte göra. Till och med (!) sport BH trollades fram, byxor, skor, en fin Adidas tröja och allt stod klart. Nu ska vi ha skoj! Laddad med ett äpple och en bit druvsocker var det bara att köra igång. Och så roligt det var! Fullkomligt galet, jag är helt mörbultad. En kort men ack så temperamentsfull man från breddgrader där dom har hettan i blodet, höll i dansen, och det var bara att hänga med. Jag visade ett tecken på svaghet vill jag medge, det blev mitt fall. Jag kastades fram inför hela klassen och dansade min Waka Waka så gott min stackars kropp förmådde. Ja, livet är en show och världen är vår scen. Jag bjuder på den.
Det jag vill framföra är, att det är fantastiskt att hoppa på ett tåg i farten och få resan på köpet. Jag tror att jag ska leva mitt liv mer efter den baklängesmiddagen, jag har inget att förlora. Det har inte du heller. Kör på och njut av livet!
Idag var jag hos min goa nagelterapeut som fixade min franska manikyr och självklart pratas det en hel del när två kvinnor sitter mittemot varann i en och en halv timme. Vi pratade bla om träning och hur lat jag har blivit den sista tiden. Hon sträckte på sin rygg i ren stolthet och glädje över att hon håller sig i form och är duktig med sin träning. Jag vill också vara så stolt. Vi gick vidare i samtalet, jag vet inte ens om vi hade en röd tråd, när hon helt plötsligt utbrister: Följ med på Zumba idag! Själv sitter jag som ett frågetecken i jeans och almänt vardaliga kläder; idag hade jag ingen lust att strutta i högklackat, men frågan var: I vilka kläder? Sen i nästa ögonblick kände jag, eh, i värsta fall får jag väl hoppa runt barfota i jeans. Det behövde jag dock verkligen inte göra. Till och med (!) sport BH trollades fram, byxor, skor, en fin Adidas tröja och allt stod klart. Nu ska vi ha skoj! Laddad med ett äpple och en bit druvsocker var det bara att köra igång. Och så roligt det var! Fullkomligt galet, jag är helt mörbultad. En kort men ack så temperamentsfull man från breddgrader där dom har hettan i blodet, höll i dansen, och det var bara att hänga med. Jag visade ett tecken på svaghet vill jag medge, det blev mitt fall. Jag kastades fram inför hela klassen och dansade min Waka Waka så gott min stackars kropp förmådde. Ja, livet är en show och världen är vår scen. Jag bjuder på den.
Det jag vill framföra är, att det är fantastiskt att hoppa på ett tåg i farten och få resan på köpet. Jag tror att jag ska leva mitt liv mer efter den baklängesmiddagen, jag har inget att förlora. Det har inte du heller. Kör på och njut av livet!
Dreaming of a warm place
Idag hade jag inte tackat nej till en öppen spis i mitt vardagsrum. Inte en sån fuskvariant som jag funderar på att skaffa, utan en med riktig eld och ved som knarrar, spottar och fräser i eldens makt. Jag är fullkomligt stelfrusen idag, känner det ända in i benmärgen att jag är iskall och svag. Tröttheten har sänkt sig över mig likt ett tungt täcke och jag känner att allt går i slow motion.
Vinterhalvåret är här med mörkret och kylan, tid för att spendera tiden på bästa sätt inomhus och hålla värmen. Sverige är så otroligt vackert på sommaren, jag har inte sett något som kan slå det ännu. Men även vintern för något vackert med sig när mörkret faller, och det är alla dessa ljus i alla fönstren som sänder ut värme och ger en illusion av vara små diamanter som glittrar i mörkret.
Tid för långa bad med uppiggande oljor, varma teer, soppor och mustiga grytor. Tid för att lysa upp med tända ljus och gosa under varma filtar och mysa i tjocka, mjuka raggsockor. Ett varmt leende och varma ord kan värma vilken ensam själ som helst. Så slösa med värmen, båda för att hålla dig själv varm och för att sända ut den inre värmen i dessa tider, då ensamheten kan vara mer påtaglig.
Då jag inte har någon riktig eld får jag värma mig under min svarta pälsfilt och se en artificiell eld på min tv. Det är fantastiskt vilken verklighetskänsla den ger, den till och med sprakar och fräser. En tidning, en stor kopp rooibuste, lite chili-choklad och denna låt i bakgrunden får kylan att försvinna längre bort.
Change of plans
Jag fick nyss ett telefonsamtal från en vän jag inte har sett på länge, han undrade om jag hade lust att träffas och prata bort några timmar över ett glas vin. Och självklart vill jag göra det, vi har massor att prata om och berätta för varann. Jag älskar dessa spontana samtal som bara dyker upp från ingenstans, det är som att universum känner på sig att jag egentligen skulle ha städat och vill rädda mig från en lördag med det luddiga sällskapet; dammvippan. Jag kan lova att dammet ligger kvar imorgon också, tvätten med så jag säger som Scarlett O´Hara: jag tänker på det imorgon, imorgon är ju en annan dag.
Istället tar jag en lång dusch och gör mig iordning för att träffa min ungerska vän. Mot Grappa och timmar av intensiv konversation, sådär passionerat som två unga ungrare pratar om livet...
There Is No Place Like Home
Äntligen är jag tillbaka i stan, och det är så otroligt skönt att vara hemma. Tillvaron på landet var inte som jag önskade mig, det var kallt och ruggigt och inte alls den fristad som jag ville ha.
Underhållningen igår kväll blev bara för mycket. I flera timmar jagade vi en liten mus runt vardagsrummet, stackars liten hade helt missbedömt att han var önskad, så var inte fallet. Där stod jag, mitt i rummet, barfota i mina flip-flops och kramade mina rosa mjukisbyxor i mina händer så hårt att mina manikyrerade naglar nästan gick av. Nej fy, bara jag tänker på det blir jag nervös. Stackaren var så liten, och två vuxna jättar jagade under soffor och allt flyttbart efter honom. Trots han storlek var han väldigt smart, han hade byggt flera berg av hundfoder bakom tv:n bland alla sladdar. Den lilla tjuven. Jag kan ju berätta att den här söta lilla musen har lämnat våran värld, och inte var det fridfullt. Jag hade svårt att somna efter all drama.
Så nu är jag tillbaka i mitt fina hem, mina kuddar och det är garanterat inkräktarfritt. Vill jag skaffa husdjur så gör jag det medvetet.
Resan hem var lång och jobbig, så det enda jag ville var att slå ihop mina klackar, viska "there is no place like home" som Dorothy i Trollkarlen från Oz och befinna mig hemma på ett ögonblick...
The escape
Nu är det dags att packa väskorna återigen och ta tåget till friheten på landet. Mitt sällskap ett tag framöver blir dom vackra träden och vinden sus genom löven på marken. Dessa träd som istället för att fälla gråa hår nu när säsongen är till ända, låter oss njuta av denna färgexplotion på grenar och kullar. En färgkaskad utan dess like bjuder naturen oss på, helt gratis utan att begära nåt i gengäld. Jag ska njuta av långa promenader och låta löven dansa runt mina fötter. Jag ska sova länge och bara vara. Det finns ingen stress och inga måsten. Bara tystnaden som jag kan uppskatta enormt ibland, fast jag är en storstads-tjej och gillar myllret av människor och all det liv storstaden består av.
Jag låter mina klackar snällt vänta på mig hemma och packar ner stora mjuka tröjor och varma strumpor. Sminket får ligga kvar i necessären, nu är det bara jag och naturen.
Jag låter mina klackar snällt vänta på mig hemma och packar ner stora mjuka tröjor och varma strumpor. Sminket får ligga kvar i necessären, nu är det bara jag och naturen.
Girls Night Out
Ikväll ska vi äntligen träffas igen. Fyra tjejer som dricker vin, pratar i mun på varann och skrattar tills tårarna rinner. Vi har alltid så otroligt roligt tillsammans och berättar allt vi har råkat ut för i livet den sista tiden. Idag kan ni vara säkra på att läppstiftet sitter på plats när fyra extremt feminina kvinnor träffas ute i vimlet. Doften av parfym avslöjar vilken väg vi har valt och ljudet från klackarna talar om vart vi är på väg. När männen sedan står och sträcker på sig likt tuppar och ogenerat fäster blicken på oss vet man att vi har kommit fram.
Ikväll ska hemligheter avslöjas och skrattanfallen tas till en ny dimension!The Classics
Jag älskar klassisk musik, speciellt när jag kan uppleva den live, framförd med välstämda instrument och en mäktig orkester. När man först sätter sig är myllret av småprat i publiken i den stora akustiska hallen helt fantastiskt, så levande. När det sedan är dags, när ett tecken signaleras att dirigenten är på ingång blir tystnaden helt öronbedövande. Man kan höra en knappnål falla lägst fram på scenen.
Idag ska jag få uppleva denna fantastiska atmosfär när jag och en vän ska på konsert. Det blir celebert besök och gästspel av Kungliga Filharmoniska Orkestern och vi får njuta av klassiker som Beethovens Symfoni nr 4 bland mycket annat. I pausen blir det ett gott glas vin för att senare sitta drömmandes men ändå med full skärpa lyssna på denna fantastiska musik. Precis så som den spelades förr i tiden. Associationerna man har till tonerna som fyller salen är blandade. Är man ledsen blir den känslan förstärkt, är man glad blir man det tusenfalt. Framförallt, när kvällen är slut och man beger sig hemmåt känner man sig fylld av lust. Musik påverkar mig väldigt starkt. Utan musik vore denna värld som ett stycke tyg uppspänd på en träram, utan färger och utan konstnär. Den skulle stå där i sitt staffli, i tystnaden, utryckslöst och tomt.
Men jag har musik i mitt liv. Massor. Jag har det hela tiden och har haft det så långt bakåt i tiden jag bara kan minnas. Därmed är mitt liv inte tomt, den är fylld med små toner, vissa starkare än andra.
Idag ska jag få uppleva denna fantastiska atmosfär när jag och en vän ska på konsert. Det blir celebert besök och gästspel av Kungliga Filharmoniska Orkestern och vi får njuta av klassiker som Beethovens Symfoni nr 4 bland mycket annat. I pausen blir det ett gott glas vin för att senare sitta drömmandes men ändå med full skärpa lyssna på denna fantastiska musik. Precis så som den spelades förr i tiden. Associationerna man har till tonerna som fyller salen är blandade. Är man ledsen blir den känslan förstärkt, är man glad blir man det tusenfalt. Framförallt, när kvällen är slut och man beger sig hemmåt känner man sig fylld av lust. Musik påverkar mig väldigt starkt. Utan musik vore denna värld som ett stycke tyg uppspänd på en träram, utan färger och utan konstnär. Den skulle stå där i sitt staffli, i tystnaden, utryckslöst och tomt.
Men jag har musik i mitt liv. Massor. Jag har det hela tiden och har haft det så långt bakåt i tiden jag bara kan minnas. Därmed är mitt liv inte tomt, den är fylld med små toner, vissa starkare än andra.
The lost connection
Hej igen mina underbara läsare! Jag undrar verkligen vilka ni är, det är så spännande att se att ni läser min blogg, det gör mig jätteglad!
Som ni kanske märkte så kom det inga inlägg igår och det berodde enbart på att mitt internet låg nere. Vilken maktlös känsla det var att inte kunna berätta och dela med mig av den kreativitet som bubblar i mig. Ett tag satt jag till och med och försökte med tankens kraft få igång uppkopplingen. Utan större resultat vill jag tillägga. Men nu är jag tillbaka på banan igen, har massor att berätta och dela med mig, så häng med!
Som ni kanske märkte så kom det inga inlägg igår och det berodde enbart på att mitt internet låg nere. Vilken maktlös känsla det var att inte kunna berätta och dela med mig av den kreativitet som bubblar i mig. Ett tag satt jag till och med och försökte med tankens kraft få igång uppkopplingen. Utan större resultat vill jag tillägga. Men nu är jag tillbaka på banan igen, har massor att berätta och dela med mig, så häng med!
Mon ami vient lui rendre visite
Idag på eftermiddagen kommer Dijana över på lite tjejsnack och fika. Det stannar dock inte där, när någon av mina väninnor kommer över går dom även loss i mina garderober. Jag undrar varför det blir så... Kläder provas, komplimangerna haglar över varann men även några sanningens ord sägs. Inte ljuger vi om klänningen sitter fel?
Jag kommer att fresta Dijana som inte har nån utvecklad kärlek för sötsaker med att baka kanelbullar och låta den varma och söta doften leda in henne i mitt hem och i köket. Det där med att baka är en tolkningsfråga, jag tänker sätta på ugnen, jag kommer att öppna luckan och placera bullarna där. Allt det där innan har Findus gjort åt mig, och han har gjort det så bra. Jag ser därmed ingen anledning varför jag skulle slita hela natten med att jäsa min egen deg.
När jag gör mina egna bullar, ca 1 gång var 6:e år så fyller jag dom med Nutella. Där har ni orsaken till varför det blir så sällan. Jag har lite svårt att låta dom frysa ner utan låter dom sällskapa mitt kaffe istället. Sådär otroligt hemtrevligt...
Jag kommer att fresta Dijana som inte har nån utvecklad kärlek för sötsaker med att baka kanelbullar och låta den varma och söta doften leda in henne i mitt hem och i köket. Det där med att baka är en tolkningsfråga, jag tänker sätta på ugnen, jag kommer att öppna luckan och placera bullarna där. Allt det där innan har Findus gjort åt mig, och han har gjort det så bra. Jag ser därmed ingen anledning varför jag skulle slita hela natten med att jäsa min egen deg.
När jag gör mina egna bullar, ca 1 gång var 6:e år så fyller jag dom med Nutella. Där har ni orsaken till varför det blir så sällan. Jag har lite svårt att låta dom frysa ner utan låter dom sällskapa mitt kaffe istället. Sådär otroligt hemtrevligt...
Resting Day
Idag är det söndag och det är vilodag. Jag har en hel drös med pinfärska mode och inredningsmagasin som ligger uppradade bredvid min divan och som väntar på att bli slukade. Veckan har varit fullproppad med intressanta möten, nya intryck och nya människor. Magasinen faller ner nästintill varje dag med ett jättedunk i min brevlåda och jag har bara kunnat samla ihop dom och längta till denna dag då jag kan ett gott glas vin, lite choklad och bara läsa och inspireras. Det är min lyx, det är en av dom sakerna i mitt liv som jag känner en stark längtan till. Jag flyr in i en annan värld och den världen ger mig så mycket kreativitet, den göder mig och ger mig energi.
Njut av din söndagkväll och gör det du mår bäst av!
Njut av din söndagkväll och gör det du mår bäst av!
