The illusion of freedom
Men vänta, det behöver ju inte vara så. Jag skulle vilja koppla loss min häst och galoppera min egen väg genom land och skog, och passera förbi människorna jag faktiskt vill träffa. Jag vill inte att en annan person ska sköta maskineriet under min egen häst. Jag vill kunna stanna upp, dra i tyglarna och kunna kliva av min häst när andan faller på. Jag vill själv bestämma vart jag är på väg.
Jag älskar min frihet. Jag kvävs, och har alltid gjort så om jag kläms in i ett hörn. Jag slåss med näbbar och klor för att få tillbaka rätten till mitt eget liv. Jag har alltid varit stark och har alltid haft en vilja som en rashäst på sitt livs race. Om jag har ett distinkt mål, finns det inget som stoppar mig.
Dock så har jag märkt genom åren att den egna individen är vår största fiende. Vi sätter krokben på oss själva gång på gång och missunnar oss det bästa. Ibland när jag vaknar efter en bra natt, sätter jag mig upp och undrar vad jag håller på med. Vi har ju bara ett liv. JAG har ju bara ett liv. Hur många har du? När man verkligen ställer sig frågan och hör sig själv svara faller allt på plats. Allt blir så markant och verkligt.
Vi lever för kärlek och borde leva för oss själva. Vi borde sätta oss i främsta ledet, istället för att leva genom andra. Det är ju trots allt oss själva vi behöver vara tillfreds med innan vi kan släppa in andra människor i våra liv.
Det är dags för en förändring. Jag har suttit på den där karusellen länge nog, nu vill jag ha min frihet, inte bara illusionen av den. Jag vill galoppera i takt med vinden, känna solens strålar i ansiktet och stanna till när jag ser något vackert. Jag vill hoppa över livets hinder lättsamt och finna styrkan i att en rashäst, med en vilja av stål aldrig viker inför livet.
Kloka ord och jag håller med dig!! Känner likadant, vägrar att ställa mig i led och imitera andra. Vill använda min egen hjärna, ta mina egna beslut och lyssna på mitt hjärta. Dock är inte detta lätt har jag märkt, man hamnar lite utanför och ifrågasätts av alla andra som är nöjda med att följa flocket. Att gå sin egen väg kan ibland vara ensamt men är det enda alternativet för mig, då jag känner som du :) man han bara ett liv och ingen annan kan bestämma eller veta vad som är bäst för mig.
Ha det bäst! kram/Nicky
Helt klart! Livet är förbannat kort och jag har en mycket mer ödmjuk inställning till det efter att min pappa gick bort i så ung ålder. Det gäller att man styr sitt eget liv och inte låta någon ta över. Jag håller med dig, det kan kännas ensamt, men jag har lärt mig en annan sak, det är att i ensamheten blir vi mycket starkare som individer. Det är en styrka som inte många har. Jag ser på din blogg att du också är en kreativ själv, och sånna som vi behöver ensamheten för att vi ska utvecklas, lika mycket som ett socialt liv. Yin och Yang, det bästa av båda världar är det bästa vi kan applicera på våra egna liv. Så roligt att du läser bloggen, hoppas att du fortsätter med det! Kram Silvia
