Chanel In My Drawer

Möt Madame Trouville. Min första kärlek när det kommer till modehuset Louis Vuittons vackra och handgjorda väskor.

Jag började älska mode tidigt och göra allt som stod i min makt för att redan som skolungdom hålla mig uppdaterad om denna magiska värld. Musik och ungdomstidningen "Okej", (vet inte om den finns kvar idag) var den första tidningen som jag fick en prenumeration på som sedan byttes ut mot "Frida", senare mot "Veckorevyn" och någonstans på vägen slutade det med en stående prenumeration sedan många, många år tillbaka på modemagasinen "ELLE", "Vouge" m.fl. Fövandlingen skedde ju givetvis inom mig, ju mognare och ju äldre jag blev, blev mitt intresse för kläder, skor, smycken och modehus mer utvecklat och så blev även mina krav om vad jag bar, handlade och drömde om att en dag äga.
Ett märke som jag fick upp ögonen för, var Louis Vuitton. Jag är 32 år idag och jag kan inte minnas att det rådde en sån märkeshysteri när jag var yngre som det råder idag. Jag uppfattade det inte på det sättet då, läser man en ungdoms blogg idag så handlar det mycket om märken och kläder, att äga till varje pris. Jag kommer från en vanlig arbetarfamilj och under min barndom fanns inte sådana extravaganser som det gör i en ungdoms vardag idag. Det handlar hela tiden om att bräcka andra, att visa upp det materiella på ett sätt som skymmer den personliga och inre utvecklingen. Ungdomars förebilder är helt snevridna idag med alla välbetalda bloggerskor som "Kissie", "Foki", "Blondinbella" med flera. De springer runt i Louboutins, med Chanelväskor dinglande i armvecket och i pälsjackor utan att tänka på pengars värde och på så sätt påverkar dom de vanliga "svenssons" som inte har samma förutsättningar. Det är bara slit och släng och ett respektlöst jagande efter mer, där priset och kostnaderna för dessa lyxvaror blir tillintetgjord för att visa välden: "Jag kan, kan du?".
Så var det inte när jag var liten. Mitt intresse utvecklades i takt med ju äldre jag blev, det kunde lika gärna ha blivit ett intresse för hästar eller balett. Att det blev mode är inte ett dugg konstigt eller oväntat då mina förebilder som jag såg upp till var min alltid välklädda och välvårdade mamma och mormor vars kvinnlighet inte gick att ta miste på. De var mina inspirationskällor som givetvis hade sina utpräglade intressen för mode. Det handlar om att ärva anlaget... ;-) Det var där jag hittade min nisch, mitt brinnande intresse för kvinnlighet och hur den utrycker sig. Jag fick tidigt, tidigt lära mig att randigt och rutigt inte går ihop, att rosa och rött är en missmatch, (dock så finns det få gränser idag för vad som är tillåtet inom fashion), och att det var svarta strumbyxor till en svart kjol/klänning, marinblått och svart var aj-aj osv.
Mina dyra vanor kom först när jag började flytta hemifrån och började arbeta och drömmarna drev mig framåt mot nya mål att fylla min idag välutrustade garderob.
Så kom den dagen då jag fick min allra första LV väska som heter Trouville. Döpt av Louis Vuitton efter den pittoreska franska hamn- och spelstaden Trouville som ligger 200 km från Paris mot kusten. Titeln Madame kom till helt självklart när jag med min dåvarande franska pojkvän som jag fick väskan av, skulle ta bussen till stan och jag, helt spontant reserverade en plats närmast mig för Madame. Madame Trouville. Vi skrattade gott och sedan dess har den söta väskan i vit multicolor med nitar och gulddetaljer hetat det.
Han åkte från Paris till mig med den fantastiska bruna shoppingpåsen och däri låg denna skatt inlindad i sin dovt gula dustbag i en brun kartong. Jag blev så glad när jag såg påsen, host, harkel, jag menar väl honom (?) att jag knappt kunde bärga mig från att kasta mig över den och blotta innehållet som för mig då var en överraskning. När jag väl satt där, med kartongen på bordet framför mig fick jag hjärtklappning. Istället för att slita bort förpackningen satt jag bara tyst länge och stirrade på paketet. Efter en bra stund drog jag försiktigt och lätt i det bruna sidenbandet som var vackert knuten i en stor rosett uppepå paketet, lät den falla och sakta lyfte jag på locket. Jag lyfte sedan med darrande händer ur den lena dustbagen och vek upp locket på den. Däri låg denna skönhet, bilden är tagen direkt efter att jag öppnat paketet och gråtit en skvett av lycka.
Idag har jag många LV väskor bland många andra fina märken, därbland Chanel, Valentino, Jimmy Choo, Dior, Gucci med mera. För mig är det samma lycka fortfarande att köpa något eller att få. Jag respekterar pengars värde och är mycket rädd om mina skatter. När jag köper något av denna kaliber med en prisklass som många finner är absurt, investerar jag. Inte mycket att hänga i julgran en regnig dag kanske många tycker, men enligt mig är det små skatter som då och då får se dagens ljus, skatter som jag plockar fram och tittar på när jag känner för det. Jag är mycket klassisk i min stil och därför kan jag använda större delar av min garderor i många, många år. Ibland kan jag dock spåra ur och gå för något helgalet, men på grund av mina många olika stilar, passar den ändå in i den klassiska ramen, för just den stilen.

I want to be a rich bitch. Jag tröttnar aldrig på vackra kreationer, hantverk, utsökt kvalitet och exquisit design. Det är en del av mig jag aldrig tänker ge upp och ge vika för, utan tvärtom, utveckla den och låta den utveckla mig.
Vackert föder vackert, och även om allt detta bara är materiellt så förgyller det mitt liv och kompletterar den inre skönheten. En perfekt balans mellan själ och en känsla för stil.