Chanel In My Drawer

Det finns dagar då jag bara vill dra en svart sopsäck över huvudet och glömma att jag existerar, men dom dagarna är tack och lov fortfarande i underläge jämfört med dom dagarna jag älskar att vara kvinna och känna mig vacker. Det var nån kedjefråga/status som cirkulerade för ett tag sen på facebook om hur våra gamla vänner, speciellt från skoltiden minns oss. Jag kommer inte ihåg om jag själv hade det på min status eller om jag fick svaret postat på nåt annat sätt, men Therese, en gammal gymnasiekamrat svarade: "Jag minns att du inte kunde lämna hemmet utan smink." Det var det första hon måste ha kommit på att säga om mig, det är det första hon minns. Jag tycker att det är rätt komiskt hur man uppfattas och hur tonårslivet har passerat förbi, likt ett försenat tåg utan uppehåll. Jag minns dom dagarna jag hade en tjock eyeliner, och nu när jag ser tillbaka på bilder så förminskade dom bara mina ögon. Jag minns också hur förtvivlade mina föräldrar var över att jag hade så mycket smink, men då kom min mormor till undsättning: "Det är bara en fas, hon kommer över det". Jag kan inte låta bli att skratta lite smått just nu, visst kom jag över det trots att det tog lååång tid.
Dagarna då jag inte kunde gå ut med soporna utan smink är gladeligen förbi och jag litar på den skönhet jag besitter i ett rent ansikte, utan en massa spackel. Jag kan sakna det unga ansiktet jag hade då, oskyldig, naiv och så ung i sinnet. Blicken på dom gamla bilderna utstrålar ungdom, en viss osäkerhet, fullkomlig naivitet, otålighet och bus. Tittar man på bilder av mig idag så är den blicken markant annorlunda. Det finns ett djup, en smärta, ett lugn, en mognad och det svårsmälta livet som lämnar spår varje dag.
Det som också slår mig är att jag måste ha världens bästa gener, för att jag har ännu inte fått några värre rynkor. Kan det vara bra gener blandat med exklusiv skönhetsvård? Mycket möjligt. Däremot så har jag ett äldre ansikte idag, med äldre inte menat gammal, utan ett ansikte med mognad och karaktär.
Jag älskar dom attributen vi kvinnor kan ta till för att göra oss vackra. Smink, parfym, hudvård och hårvård får vår värld att snurra ett extra varv, men det är viktigt att notera att ett leende räker långt för att måla ett ansikte som är vackert och njutfullt.
Helt ärligt så vill jag inte vara tjugo igen. Dom åren hade sin charm, men det är nu livet börjar formas och karaktären lyftas fram. Det är nu erfarenheterna samlas, hjärtat och själen fylls av allehanda information på gott och ont, men det är också det som gör oss till människorna vi blir. Jag har alltid varit kvinnlig, i alla fall sen jag hade min lilla revolution i klassrummet under mellanstadiet när jag ställde mig och tvättade en linjal. Jag har gamla klasskompisar som säkert minns det. Innan denna händelse var jag inget annat än en pojkflicka med kort hår som lekte Stjärnornas Krig med killarna på alla raster och byggde kojor, täljde i trä och i glas och hängde alltid med mina bästa vänner som var ett gäng grabbar. Dock (!) så hade jag alltid långa naglar (Min mamma gav mig regelbunden manikyr efter att hon fixat sina egna naglar).
Ända sen den dagen jag tvättade min linjal, till vännernas förtjusning och ständiga skrattkälla, så har jag bara blivit mer och mer kvinnlig.
Jag älskar kvinnligheten och allt det feminina som omger en kvinna. Framförallt så bottnar det i att jag älskar när män är män. Det är kontrasterna som ger oss rollerna och jag vill lyfta fram kvinnorna samtidigt som att männnen får känna sig som dom "über-män" dom är.
Så, sminka dig, fixa håret, klä dig kvinnligt men framförallt; le. Öppna upp för det oändliga spelet mellan kvinna och man, var den underbara kvinnan just du är och lyft fram dina bästa sidor för att glittra som en diamant en kall vinterdag. Fasetterad eller oslipad, det är upp till dig. Jag kan lova att världen glittar tillbaka och ler i rengbågens alla färger.