Chanel In My Drawer

Men jesus Amalia vad dålig jag har varit på att uppdatera bloggen på sistone! Jag har zillioner med idéer i huvudet men hjärnans kreativitet har inte nått fram till fingertopparna, för att sedan knastra ner dom med mina långa naglar på tangentbordet. Skärpning utlovas!

Det är ju helt underbart fantastiskt att våren är här, äntligen, och hedrar oss med sol i massor från en klarblå himmel. Jag är fortfarande i chock och undrar hur det kunde vända från ena dagen till den andra och förundras över att jag överlevde vintern, dess mörker, kyla och ovälkomna anlete. Jag har fått en helt ny energi och ett pirr i kroppen, och jag kommer på mig själv dra lyckligt på mungiporna, helt okontrollerat när jag ser små musöron på träd och buskar.

Helt plötsligt inser jag också att påsken är här, den glada och gula högtiden som för mig, som inte har en religiös ådra i hela min kropp, bara representerar lycka, vår, värme och grönska samt ett löfte om att en ljus och varm årstid ger nytt hopp om framtiden.

I år vill jag gärna skippa påskägget och önskar mig istället denna eleganta chokladkanin i guldskrud från den anrika Sweiziska chokladfabriken Lindt. Jag minns tillbaka när jag var barn och mina föräldrar hade strategiskt "gömt" presenter från påskharen på exakt samma plats varje år. Bakom den skira spetsgardinen i barnrummet av den 52 kvdm stora lägenheten som vi bodde fyra personer i, gömdes små presenter i form av choklad, godis och nya barbiekläder etc. Jag och min lillasyster låtsades inte se påskharens gåvor även om vi hade ett sneglande barnöga på vilken som var mitt, respektive min systers. Vi kunde knappt bärga oss, ändå kunde vi gå i timmar och snegla, viska sinsemellan tills vår mor, efter att ha roats av vår teater gav oss  klartecken att gå fram och öppna paketet: - Jag vet att ni har sett det, det är erat, gå och ta dom, sa hon varpå vi fortsatte vår teater och sa: - Va? Får vi paket? Var då? Nä vi har inte sett nåt!, och går fram och tillbaka i det lilla rummet och letar febrilt. Till sist går vi fram till fönstret och den skira spetsgardinen och blir störtöverraskad över att det fanns något där:

- Men titta! Vad är det här? Är det till oss? Wow!

Nu är vi vuxna men blir fortfarande lika glada för små presenter. Barnasinnet finns kvar och jag tror att jag skulle agera på samma sätt idag, som när jag var liten om jag såg en present utplacerad. Uppfostran finns i mig än idag, att inte röra något förrän jag har fått klartecken... (Sen att jag juletid lägger mig under granen och suggererar paketen med X-ray vision hör inte hit, haha.) Vad ska jag säga? Jag älskar att få paket!

I denna vackra, historiska och förförande storstad, Europas bultande hjärta är jag född. Det var här mitt hjärta slog för första gången, och det var här det ungerska språket lämnade mina läppar för första gången när jag gav min röst en mening på mitt modersmål.

Det är en vacker och gammal stad med en förtrollande charm och utstrålning som jag längtar tillbaka till oftare än jag vågar erkänna. Jag drömmer om att promenera längst banken av Donau en vacker och ljummen vårdag med en färsk och välsaltad kringla i handen för att hitta närmaste bänk och slå mig ner för att ta in storheten som denna stad har välsignats med. Jag öppnar min papperpåse som den gamla tanten gav mig på torget och hittar vindruvor stora som plommon samt en flaska vitt vin vars innehåll jag häller upp i ett plastglas och avnjuter medans jag ser ut över broarna och kullarna på den grönt prunkande Buda-sidan.
När jag har mättat själen med den vackra utsikten tar jag mig till ett konditori och frossar bland bakelser och andas in innerstadens berusande myller och avgaser. Timmarna går långsamt och det känns som att tiden står stilla. Historien finns i varje gatusten och husvägg, och mitt hjärta slår i takt med mina steg där jag går gata upp och aveny ner och känner lyckan sprida sig till varje cell i min kropp.

Som jag längtar att få återse min älskade hemstad.

Den 6:e december innebär Nicolaus-dagen, dvs namnet på vår älskade tomte, som i Ungern kommer just denna dagen med små presenter om du har varit snäll och guldfärgat björkris och du har varit dum.
Jag minns tillbaka på dagarna som barn när jag och min syster fulla av förväntan letade runt i vårat rum efter presenterna som tomten gömde och lämnade på strategiskt utvalda ställen. Varje år var det lika ångestfyllt innan vi fick se om vi skulle få en bunt björkris eller choklad och gåvor. Det roliga är att vi alltid fick fina små presenter som tex nya barbiekläder, små leksaker samt paket med choklad gjutna i tomteform, men även en mindre bunt björkris, som för att påpeka att; ja barn, ni har varit snälla, men låt det inte stiga er åt huvudet, det finns alltid rum för förbättring.
Farmor, mormor och morfar kom alltid med små paket denna dag som firades precis som julafton även fast det var i mycket mindre skala. Det var denna dag vi fick reda på om tomten skulle komma eller ej, enligt den katolska religionen som råder i Ungern kommer jesusbarnet med presenterna på julafton, inte tomten som här i Sverige. Vi är inte troende i familjen, jag har avsagt mig kyrkan och ägnar mig åt filosofin i Buddhismen istället, men vi har givetvis behållit traditionerna som min familj har vuxit upp med så långt det går att minnas.
Jag ser dessa paket med choklad i tomteform även i våra butiker här i Sverige och jag ler varje gång jag ser dom när det nalkas jul, och minns de oskyldiga dagarna då vår stress bestod av om vi hade varit snälla eller ej. Jag minns fortfarande känslan jag hade när pappa kom hem med vår julgran och vi pyntade den. Det var allltid en liten gran, dock alltid fyllig i formen, han skulle bara våga komma hem med en inte så perfekt gran, stackars lilla pappa, inte var det lätt att bo med tre viljestarka kvinnor. Den lilla granen placerades på min systers miniskrivbord och pappa hade alltid, även på senare år uppgiften att sätta ljusslingan så perfekt som bara han kunde. Efter det var det fritt fram att pynta, hänga våra handgjorda kreationer och familjens nedärvda glaspynt som alltid gav en trygg känsla. Jag fick sitta i timmar och sätta snören på dom festliga pralinerna i läckert glittrigt  prasselpapper som skulle pryda granen innan en efter en försvann spårlöst. Min mamma gick nästan och räknade kändes det som, men man var väl smart och norpade på baksidan av granen.
Doften som spred sig i rummet var underbart, inget går upp mot doften av barr för att skapa den hemtrevliga julkänslan. När barren sedan föll hade jag och min syster inte tråkigt. Vi hade en lek, där vi, nu när jag tänker efter var väldigt effektiva och samlade upp barren bara genom att leka. Vad fiffiga och uppfinningsrika barn är...
Idag ska vi alltså fira tomtens namnsdag och ge varann små presenter och choklad, en trevlig tradition som jag gärna för vidare.

Ha en underbar måndag!