Lapin en chocolat pour moi
Men jesus Amalia vad dålig jag har varit på att uppdatera bloggen på sistone! Jag har zillioner med idéer i huvudet men hjärnans kreativitet har inte nått fram till fingertopparna, för att sedan knastra ner dom med mina långa naglar på tangentbordet. Skärpning utlovas!
Det är ju helt underbart fantastiskt att våren är här, äntligen, och hedrar oss med sol i massor från en klarblå himmel. Jag är fortfarande i chock och undrar hur det kunde vända från ena dagen till den andra och förundras över att jag överlevde vintern, dess mörker, kyla och ovälkomna anlete. Jag har fått en helt ny energi och ett pirr i kroppen, och jag kommer på mig själv dra lyckligt på mungiporna, helt okontrollerat när jag ser små musöron på träd och buskar.
Helt plötsligt inser jag också att påsken är här, den glada och gula högtiden som för mig, som inte har en religiös ådra i hela min kropp, bara representerar lycka, vår, värme och grönska samt ett löfte om att en ljus och varm årstid ger nytt hopp om framtiden.
I år vill jag gärna skippa påskägget och önskar mig istället denna eleganta chokladkanin i guldskrud från den anrika Sweiziska chokladfabriken Lindt. Jag minns tillbaka när jag var barn och mina föräldrar hade strategiskt "gömt" presenter från påskharen på exakt samma plats varje år. Bakom den skira spetsgardinen i barnrummet av den 52 kvdm stora lägenheten som vi bodde fyra personer i, gömdes små presenter i form av choklad, godis och nya barbiekläder etc. Jag och min lillasyster låtsades inte se påskharens gåvor även om vi hade ett sneglande barnöga på vilken som var mitt, respektive min systers. Vi kunde knappt bärga oss, ändå kunde vi gå i timmar och snegla, viska sinsemellan tills vår mor, efter att ha roats av vår teater gav oss klartecken att gå fram och öppna paketet: - Jag vet att ni har sett det, det är erat, gå och ta dom, sa hon varpå vi fortsatte vår teater och sa: - Va? Får vi paket? Var då? Nä vi har inte sett nåt!, och går fram och tillbaka i det lilla rummet och letar febrilt. Till sist går vi fram till fönstret och den skira spetsgardinen och blir störtöverraskad över att det fanns något där:
- Men titta! Vad är det här? Är det till oss? Wow!
Nu är vi vuxna men blir fortfarande lika glada för små presenter. Barnasinnet finns kvar och jag tror att jag skulle agera på samma sätt idag, som när jag var liten om jag såg en present utplacerad. Uppfostran finns i mig än idag, att inte röra något förrän jag har fått klartecken... (Sen att jag juletid lägger mig under granen och suggererar paketen med X-ray vision hör inte hit, haha.) Vad ska jag säga? Jag älskar att få paket!
