Honey, I love you, but I love me more
Love is Joy, never convince yourself that suffering is a part of it.
Watch out!
Det är ta mig tusan inte meningen att jag ska ha något case till min iPhone. Jag fick just ett mail från italienska Bulgari som inte behagar att skicka mig det caset jag hade valt ut. Hur svårt kan det vara att få det skeppat till landet Sweden? Är det kundvård undrar jag? Den svarta i pytonorm från Jimmy Choo kan jag förstå är svårare att få skickat på grund av att den är i ett exotiskt skinn, men denna var det inget speciellt med.
Nu är jag tillbaka på ruta ett och känner mig lagom putt, nu behöver jag leta reda på ett nytt case, eller ska jag vara så tråkig att jag tar en från Gucci eller Louis Vuitton? LV vet jag håller måttet och kvalitén, men hur kul är det?
Idag hände dock något riktigt positivt, jag har nämligen sparat in 300 kronor! Det lönar sig att ha kontakter på olika ställen, jag fick nämligen det skyddsplast jag behöver för att skydda min telefon mot repor och dylikt, både för fram och baksidan for free. Nu är det bara det förbannade caset jag behöver för att avsluta "uppdrag-iPhone-pour-moi". I-landsproblem på hög nivå, jag erkänner, men en bestämd fashionista som jag är nöjer sig inte med vad som helst. Imorgon blir det telefonsamtal till LV-butiken på Birger Jarl och ett fortsatt jagande på Xander på Jimmy Choo. Jag ger mig inte i första taget!
Watch out, my bitchface is on!
Galliano - The genious
Jag blir helt stum när jag kollar detta klipp. Vilket fantastiskt handarbete som ligger bakom varje söm, pärla och tillskärning.
Det är helt absurt att John Galliano har fått sparken från modehuset Dior, hans skapelser kommer numer vara värda ännu mer och jag undrar verkligen om Haute Couture huset någonsin kommer att andas samma exklusivitet, nytänkande och magnifik design igen. Vem kommer att ta över?
John Gallianos liv och alkoholism samt öppen antisemitism har kostat honom hans jobb, och det har kostat oss, hans beundrande modefans en smärta över ett genis idioti. Framgång sticker allt som oftast till huvudet, det är ingen hemlighet och det får vi se dagligen i samhället, oavsätt vilket skikt vi tillhör. De stora namnen inom modevärlden droppar av och jag har med all sannolikhet fler med mig som börjar få panik om hur modehistoria tar en ny och oviss vändning. Människan gillar trygghet och är i allmänhet emot förändring, hur ska detta påverka det vi bär närmast kroppen? Oavsätt om du inte är speciellt intresserad av mode och design och inte tycker att detta är något speciellt eller rentav angår dig, så ska jag få be att tala om att ALLT du bär, oavsätt var du handlar, låt det vara H&M eller Schuterman, så bestäms alla trender, färger, mönster, kjollängder, smycken, klackhöjd, ALLT av det modehusen skapar och de gigantiska modetidningarnas chefredaktörer som tex Anna Wintour mfl.
Om modehusen inte producerar i samma anda och kvalitet som vi är vana vid, vad händer då med modet?
Genier som Alexander McQueen, Gianni Versace, Valentino och nu Galliano dör, blir avvecklade eller får sig själva kickade med huvudet före.
Vi vet att ett genis liv är ensamt och allt som oftast tragiskt. Dock så tror jag att vi tar dom för givet och föväntar oss helt självklart att de ska producera och spruta ur sig nya fräscha idéer minst 2 ggr per år.
Jag är ingen bakåtsträvare bara för att jag vill behålla ordningen och tryggheten, jag känner dock att vi har alldeles för många begåvade konstnärer som går ur tiden. Jag vågar inte ens föreställa mig vad som händer när Karl Lagerfelt lägger sina vita handskar på hyllan och låter ovissheten ta över.
Nya, unga begåvningar kommer givetvis att födas ur detta vilket är underbart, men för jösse namn Galliano, kunde du inte ha hållit klaffen och flaskan orörd??
John Gallianos liv och alkoholism samt öppen antisemitism har kostat honom hans jobb, och det har kostat oss, hans beundrande modefans en smärta över ett genis idioti. Framgång sticker allt som oftast till huvudet, det är ingen hemlighet och det får vi se dagligen i samhället, oavsätt vilket skikt vi tillhör. De stora namnen inom modevärlden droppar av och jag har med all sannolikhet fler med mig som börjar få panik om hur modehistoria tar en ny och oviss vändning. Människan gillar trygghet och är i allmänhet emot förändring, hur ska detta påverka det vi bär närmast kroppen? Oavsätt om du inte är speciellt intresserad av mode och design och inte tycker att detta är något speciellt eller rentav angår dig, så ska jag få be att tala om att ALLT du bär, oavsätt var du handlar, låt det vara H&M eller Schuterman, så bestäms alla trender, färger, mönster, kjollängder, smycken, klackhöjd, ALLT av det modehusen skapar och de gigantiska modetidningarnas chefredaktörer som tex Anna Wintour mfl.
Om modehusen inte producerar i samma anda och kvalitet som vi är vana vid, vad händer då med modet?
Genier som Alexander McQueen, Gianni Versace, Valentino och nu Galliano dör, blir avvecklade eller får sig själva kickade med huvudet före.
Vi vet att ett genis liv är ensamt och allt som oftast tragiskt. Dock så tror jag att vi tar dom för givet och föväntar oss helt självklart att de ska producera och spruta ur sig nya fräscha idéer minst 2 ggr per år.
Jag är ingen bakåtsträvare bara för att jag vill behålla ordningen och tryggheten, jag känner dock att vi har alldeles för många begåvade konstnärer som går ur tiden. Jag vågar inte ens föreställa mig vad som händer när Karl Lagerfelt lägger sina vita handskar på hyllan och låter ovissheten ta över.
Nya, unga begåvningar kommer givetvis att födas ur detta vilket är underbart, men för jösse namn Galliano, kunde du inte ha hållit klaffen och flaskan orörd??
Cotton Candy
Är det någon mer som längtar efter sommaren, solen, det lokala tivolit och karusellerna? Är det någon mer än jag som längtar efter att kladda ner sig med socker i pastellliga färger, vars smak och konsistens smälter i munnen snabbare än ett andetag? Är det någon mer som längtar efter ihopklibbade läppar och fingrar, följt av en törst som bara vatten kan släcka?
Är det någon annan som älskar sockervadd lika mycket som jag, främst för att den tar dig tillbaka till de oskyldiga barndagarna där du släpper din förälders hand och springer fram till ståndet där mannen med den färggranna kepsen och breda leendet serverar de glada barnen denna molnliknande sockerkick?
Om jag blundar kan jag känna smaken och hur molnet krymper på min tunga. Jag känner den varma sommarvinden smeka mina kinder och flyga igenom mitt hårsvall och jag känner törsten komma smygandes. Jag sitter på en parkbänk och tittar på de glada leendena, de glittrande ögonen och jag hör hjärtfyllda skratt eka genom parken som överröstar musiken från karusellerna genom myllret av människor. Jag blundar nu och känner lyckan när jag sitter på min parkbänk med klibbiga händer och läppar, lika hög på sockret som av lyckan som fyller min bröstkorg över att det är sommar och att den kom, även i år...
Är det någon annan som älskar sockervadd lika mycket som jag, främst för att den tar dig tillbaka till de oskyldiga barndagarna där du släpper din förälders hand och springer fram till ståndet där mannen med den färggranna kepsen och breda leendet serverar de glada barnen denna molnliknande sockerkick?
Om jag blundar kan jag känna smaken och hur molnet krymper på min tunga. Jag känner den varma sommarvinden smeka mina kinder och flyga igenom mitt hårsvall och jag känner törsten komma smygandes. Jag sitter på en parkbänk och tittar på de glada leendena, de glittrande ögonen och jag hör hjärtfyllda skratt eka genom parken som överröstar musiken från karusellerna genom myllret av människor. Jag blundar nu och känner lyckan när jag sitter på min parkbänk med klibbiga händer och läppar, lika hög på sockret som av lyckan som fyller min bröstkorg över att det är sommar och att den kom, även i år...
Back in business
Kära läsare! Jag tror bestämt att jag har åtgärdat felet och anledningen till att det bara har gått att ladda sidan i snigelfart för vissa. Det var visst ett script som spökade och efter att ha lekt runt bland alla koder och en djungel av bokstäver så tror jag mig ha fixat så att problemet skall vara löst.
Observera att jag jobbar i och använder Mozilla som webbläsare numer, Internet Explorer har gjort sitt i min värld. Den är slö och fungerar inte alls så bra som Firefox, som den lilla röda räven gör. Det är även så att Firefox inte använder sig av Active X vilket gör att många sidor blir enklare att ladda. Microsoft har lagt in detta Active X i Explorern och det kan försvåra och krångla till en hel del. Jag satt hela natten och pluggade på om detta, så nu ska det förhoppningsvis gå mycket fortare att ladda min blogg. Envisas fortfarande ett script, som det nu inte ska göra, så är det med all sannolikhet i din webbläsare som du måste göra vissa inställningar för att få det att fungera smärtfritt.
Hör gärna av er och kommentera om det verkligen går lättare, för mig går det mycket snabbare att ladda om, men berätta gärna hur det ser ut hos er!
Observera att jag jobbar i och använder Mozilla som webbläsare numer, Internet Explorer har gjort sitt i min värld. Den är slö och fungerar inte alls så bra som Firefox, som den lilla röda räven gör. Det är även så att Firefox inte använder sig av Active X vilket gör att många sidor blir enklare att ladda. Microsoft har lagt in detta Active X i Explorern och det kan försvåra och krångla till en hel del. Jag satt hela natten och pluggade på om detta, så nu ska det förhoppningsvis gå mycket fortare att ladda min blogg. Envisas fortfarande ett script, som det nu inte ska göra, så är det med all sannolikhet i din webbläsare som du måste göra vissa inställningar för att få det att fungera smärtfritt.
Hör gärna av er och kommentera om det verkligen går lättare, för mig går det mycket snabbare att ladda om, men berätta gärna hur det ser ut hos er!
Spring in my heart
Jag har nog sällan längtat så mycket efter våren som jag gör nu. Iband känns det som att hela min existens hänger på att det ska bli varmare ute, i alla fall plusgrader, att solen står högre och buskarna knoppar, och att fåglarna kvittrar vid gryningen. Hela den här vintern har sedan sitt fientliga intågande stört mig och försatt mig i ett lågt tillstånd, likt en björn som har gått i ide.
Vad jag längtar efter påsken, inte för högtiden i sig, utan för att det innebär nytt liv, en påbörjad grönska med olika lökväxter såsom tulpaner och påskliljor. Lyckan är obeskrivlig när gruset och alla småstenar städas upp på alla trottoarer och vid en promenad upptäcker små musöron på buskar och träd och ser småfåglarna bada i dammet vid trottoarkanten. Som jag längtar...
...efter ljusa morgnar och ljusa kvällar och att inse att det är hög tid för att putsa alla dammiga fönster. Fastän jag avskyr det så innebär det att våren och sommaren är på g och jag gör det gladeligen.
Snälla vintern, kan du dra åt varmare breddgrader?
Vad jag längtar efter påsken, inte för högtiden i sig, utan för att det innebär nytt liv, en påbörjad grönska med olika lökväxter såsom tulpaner och påskliljor. Lyckan är obeskrivlig när gruset och alla småstenar städas upp på alla trottoarer och vid en promenad upptäcker små musöron på buskar och träd och ser småfåglarna bada i dammet vid trottoarkanten. Som jag längtar...
...efter ljusa morgnar och ljusa kvällar och att inse att det är hög tid för att putsa alla dammiga fönster. Fastän jag avskyr det så innebär det att våren och sommaren är på g och jag gör det gladeligen.
Snälla vintern, kan du dra åt varmare breddgrader?
The holidays are coming
Idag är det skrämmande nog bara 1 månad kvar till jul. Jag fattar inte vart tiden tar vägen, ibland känns det som att mattan bara rycks undan mina fötter. Redan nu har hysterin startat igång, på facebook dividerar mina vänner om stakarna ska fram redan nu, det bakas febrilt, årets julglögg ha de flesta redan förbrukat några flaskor av och i fönstrerna hemma ser jag att en och annan julslinga åker fram på balkongerna.
Själv får jag ångest av julen. Speciellt detta år. Jag vet delvis varför, å andra sidan så borde jag ha blivit van vid detta laget, det är ju samma varje år.
Mörkret och kylan har gjort mig helt paralyserad det här året. Min kropp har fortfarande inte ställt om till årstiden och all kyla, isblåst och snöstorm. Jag vill bara gå i ide. När jag går utanför porten känns det som att jag går rakt in i en vägg som vårt klimat så generöst bygger upp där ute.
Jag är medveten om att jag låter negativ, nästan lite tröstlös, men jag vet bara inte hur jag ska komma i stämning. Nån som har några tips? Finns det någon mer som känner såhär?
Själv får jag ångest av julen. Speciellt detta år. Jag vet delvis varför, å andra sidan så borde jag ha blivit van vid detta laget, det är ju samma varje år.
Mörkret och kylan har gjort mig helt paralyserad det här året. Min kropp har fortfarande inte ställt om till årstiden och all kyla, isblåst och snöstorm. Jag vill bara gå i ide. När jag går utanför porten känns det som att jag går rakt in i en vägg som vårt klimat så generöst bygger upp där ute.
Jag är medveten om att jag låter negativ, nästan lite tröstlös, men jag vet bara inte hur jag ska komma i stämning. Nån som har några tips? Finns det någon mer som känner såhär?
The Coco Quote
The Coco Quote
The Coco Quote
I long for a fury little friend
Jag vet, jag skrev tidigare att jag dödar allt som kommer innanför mina dörrar, men det gäller endast växter. Jag lever ju än. En växt hoppar inte på mig om den är hungrig, en liten Chanel eller Gucci skulle göra det. Med sina fluffiga små tassar och blöta nos skulle den påminna mig att det är dags för mat och/eller en promenad. Vilken glädje det skulle vara att se denna individ växa upp. Jag är självklart helt införstådd med vilket ansvar det skulle medföra och jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske skulle växa upp på köpet och börja ta ansvar, inte bara för mig själv utan även för en liten hårig varelse som är helt beroende av mig.
Funderingarna kring att jag vill vara fri och kunna resa som jag vill är problem som jag nog tycker är ganska lätta att övervinna. Det finns faktiskt dagis som jag kan lämna in min fyrbenta vän på, eller så har jag minst två djurälskande väninnor som säkert skulle ställa upp, samt familjen om jag har tur.
Jag vill så gärna skämma bort min vän med god mat, kärlek och mys, skulle jag sedan ha en liten Chiuaua skulle han få kläder och smycken, förmodligen en större garderob än vad jag själv har. Han skulle få följa med mig på mina bravader i en Louis Vuittonväska och bli en sån där bortskämd fashion-puppy som får allt. En liten kisse skulle bli min lilla prinsessa, jag saknar min katt Misse så mycket, hon är en smart och vuxen kisse nu som bor längst söderut i vårt avlånga land på landet och är numer en riktig globetrotter. Hon skulle inte ens känna igen mig längre... Snyft.
Min lilla älskling, vare sig det är en liten hund eller en liten kisse skulle bli så väluppfostrad och ompysslad. Helt plötsligt skulle inte min vardag vara så tom och ensam.
Funderingarna kring att jag vill vara fri och kunna resa som jag vill är problem som jag nog tycker är ganska lätta att övervinna. Det finns faktiskt dagis som jag kan lämna in min fyrbenta vän på, eller så har jag minst två djurälskande väninnor som säkert skulle ställa upp, samt familjen om jag har tur.
Jag vill så gärna skämma bort min vän med god mat, kärlek och mys, skulle jag sedan ha en liten Chiuaua skulle han få kläder och smycken, förmodligen en större garderob än vad jag själv har. Han skulle få följa med mig på mina bravader i en Louis Vuittonväska och bli en sån där bortskämd fashion-puppy som får allt. En liten kisse skulle bli min lilla prinsessa, jag saknar min katt Misse så mycket, hon är en smart och vuxen kisse nu som bor längst söderut i vårt avlånga land på landet och är numer en riktig globetrotter. Hon skulle inte ens känna igen mig längre... Snyft.
Min lilla älskling, vare sig det är en liten hund eller en liten kisse skulle bli så väluppfostrad och ompysslad. Helt plötsligt skulle inte min vardag vara så tom och ensam.
Should I stay or should I go?
Jag har haft en riktigt irriterande huvudbry idag. Jag märker ju att bloggen stundtals är seg att ladda upp och det gör ju att ni läsare kanske finner att det är jobbigt att kolla in den. Allt ska ju gå så vansinnigt fort nuförtiden och jag vet att jag själv tycker att det är hopplöst att vänta på att en sida ska ladda färdigt.
Jag har kollat upp det mesta om vad jag kan göra åt detta på denna server, men jag hittar inte dom lösningarna jag söker. Så, jag funderar på att flytta. Packa ner alla inlägg och dra flyttlasset till Worldpress.com, jag har en känsla av att man inte känner sig lika begränsad där. Det som tar emot är ju själva flytten. Dra mig baklänges om jag ska behöva göra om all design jag har lagt timmar och hela min själ i, eller förlora inlägg, alternativt information som jag har lagt ner så mycket energi på.
Jag har lagt en förfrågan på att ett företag ska göra flytten åt mig, men dom får svära vid deras käraste ägodelar på att jag inte ska behöva förlora något vid en eventuell flytt. Annars pyser det ur öronen på mig och mitt ungerska temperament ger sig till känna. Och tro mig, det vill ingen...
Eller, ska jag stanna? Kanske kommer det nåt verktyg här som jag kan använda, eller så vaknar blogg.se upp och inser att det blir fler flyttfåglar från sajten om de inte uppdaterar och gör om vissa saker.
Hur tycker ni att jag ska göra? Vad tycker ni om bloggen?
Jag har kollat upp det mesta om vad jag kan göra åt detta på denna server, men jag hittar inte dom lösningarna jag söker. Så, jag funderar på att flytta. Packa ner alla inlägg och dra flyttlasset till Worldpress.com, jag har en känsla av att man inte känner sig lika begränsad där. Det som tar emot är ju själva flytten. Dra mig baklänges om jag ska behöva göra om all design jag har lagt timmar och hela min själ i, eller förlora inlägg, alternativt information som jag har lagt ner så mycket energi på.
Jag har lagt en förfrågan på att ett företag ska göra flytten åt mig, men dom får svära vid deras käraste ägodelar på att jag inte ska behöva förlora något vid en eventuell flytt. Annars pyser det ur öronen på mig och mitt ungerska temperament ger sig till känna. Och tro mig, det vill ingen...
Eller, ska jag stanna? Kanske kommer det nåt verktyg här som jag kan använda, eller så vaknar blogg.se upp och inser att det blir fler flyttfåglar från sajten om de inte uppdaterar och gör om vissa saker.
Hur tycker ni att jag ska göra? Vad tycker ni om bloggen?
The illusion of freedom
Livets karusell är på vårt nöjesfält, vi har människor som sköter maskineriet och var sin häst efter tycke och smak att rida på. Runt, runt i cirklar. Vi tittar ut mot publiken och människorna som står och väntar på sin tur, eller på dom som betraktar oss på håll. Vi ser årstiderna flyga förbi och livets alla skeenden.
Men vänta, det behöver ju inte vara så. Jag skulle vilja koppla loss min häst och galoppera min egen väg genom land och skog, och passera förbi människorna jag faktiskt vill träffa. Jag vill inte att en annan person ska sköta maskineriet under min egen häst. Jag vill kunna stanna upp, dra i tyglarna och kunna kliva av min häst när andan faller på. Jag vill själv bestämma vart jag är på väg.
Jag älskar min frihet. Jag kvävs, och har alltid gjort så om jag kläms in i ett hörn. Jag slåss med näbbar och klor för att få tillbaka rätten till mitt eget liv. Jag har alltid varit stark och har alltid haft en vilja som en rashäst på sitt livs race. Om jag har ett distinkt mål, finns det inget som stoppar mig.
Dock så har jag märkt genom åren att den egna individen är vår största fiende. Vi sätter krokben på oss själva gång på gång och missunnar oss det bästa. Ibland när jag vaknar efter en bra natt, sätter jag mig upp och undrar vad jag håller på med. Vi har ju bara ett liv. JAG har ju bara ett liv. Hur många har du? När man verkligen ställer sig frågan och hör sig själv svara faller allt på plats. Allt blir så markant och verkligt.
Vi lever för kärlek och borde leva för oss själva. Vi borde sätta oss i främsta ledet, istället för att leva genom andra. Det är ju trots allt oss själva vi behöver vara tillfreds med innan vi kan släppa in andra människor i våra liv.
Det är dags för en förändring. Jag har suttit på den där karusellen länge nog, nu vill jag ha min frihet, inte bara illusionen av den. Jag vill galoppera i takt med vinden, känna solens strålar i ansiktet och stanna till när jag ser något vackert. Jag vill hoppa över livets hinder lättsamt och finna styrkan i att en rashäst, med en vilja av stål aldrig viker inför livet.
Men vänta, det behöver ju inte vara så. Jag skulle vilja koppla loss min häst och galoppera min egen väg genom land och skog, och passera förbi människorna jag faktiskt vill träffa. Jag vill inte att en annan person ska sköta maskineriet under min egen häst. Jag vill kunna stanna upp, dra i tyglarna och kunna kliva av min häst när andan faller på. Jag vill själv bestämma vart jag är på väg.
Jag älskar min frihet. Jag kvävs, och har alltid gjort så om jag kläms in i ett hörn. Jag slåss med näbbar och klor för att få tillbaka rätten till mitt eget liv. Jag har alltid varit stark och har alltid haft en vilja som en rashäst på sitt livs race. Om jag har ett distinkt mål, finns det inget som stoppar mig.
Dock så har jag märkt genom åren att den egna individen är vår största fiende. Vi sätter krokben på oss själva gång på gång och missunnar oss det bästa. Ibland när jag vaknar efter en bra natt, sätter jag mig upp och undrar vad jag håller på med. Vi har ju bara ett liv. JAG har ju bara ett liv. Hur många har du? När man verkligen ställer sig frågan och hör sig själv svara faller allt på plats. Allt blir så markant och verkligt.
Vi lever för kärlek och borde leva för oss själva. Vi borde sätta oss i främsta ledet, istället för att leva genom andra. Det är ju trots allt oss själva vi behöver vara tillfreds med innan vi kan släppa in andra människor i våra liv.
Det är dags för en förändring. Jag har suttit på den där karusellen länge nog, nu vill jag ha min frihet, inte bara illusionen av den. Jag vill galoppera i takt med vinden, känna solens strålar i ansiktet och stanna till när jag ser något vackert. Jag vill hoppa över livets hinder lättsamt och finna styrkan i att en rashäst, med en vilja av stål aldrig viker inför livet.
I have a dream of a wonderful day in white
Jag har inte kunnat kalla mig för den klassiska och typiska kvinnan tidigare. Jag har haft drömmar i livet, stora och små, och jag har desto mer drömmar inför framtiden nu som jag vill ha besannade. Jag har fått veta att mina drömmar är ibland väldigt olika från andra kvinnors, och väl är väl det, att vi är olika och att vill åt olika håll i livet. Ju äldre jag blir, desto mer funderar jag på olika saker, det är inte mer än naturligt, men med funderingarna kommer den extremt starka viljan att få det jag vill ha översatt till verkligheten. Det kommer med mognaden och jag känner nästan från dag till dag hur mycket jag utvecklas. Jag vill ha förändringar i mitt liv. Vissa är jag mer redo för än andra, men det har hänt mycket dom senaste åren och min vision har ändrats om hur jag vill leva. Allt blir klarare varje dag som går och det känns inte lika skrämmande som tidigare.
En sak är säkert. Jag vill stå brud en dag. Jag vill ha den mest magnifika vita klänningen på denna jord och fest i dagarna sju. Jag vill att jag, en dag ska vara universums mitt och någons älskade fru. Jag vill känna och höra all siden och taft, och lager av tyll prassla på väg till altaret. Jag vill höra Mendelssons brudmarch på orgel överrösta ljudet från mina klackar när jag går på marmorgolvet fram till min älskade. Jag vill vara den lyckligaste kvinnan på jorden. Jag vill känna doftena sprida sig omkring mig från den mest bedårande vackra brudbuketten ett människoöga någonsin skådat. Jag vill att kolsvarta hästar och en högblank svart vagn, dekorerade med vita rosor ska transportera oss i strålande solsken under ett vitt och skört spetsparaply. Jag vill skåla i champagne och skära vår tårta med darrande händer av skär lycka. Jag vill dansa valsen med lätta och lyckliga steg, och jag vill se leenderna omkring mig lysa från vänner och familj.
Jag var väldigt nära att gifta mig för inte så länge sen. Med mannen jag älskade mest av allt. Livet ville annorlunda. Nu är frågan bara, kommer jag att komma dit igen?
Jag har aldrig varit en tjej som redan tidigt tidigt som flickebarn slukat brudtidningar och planerat sitt drömbröllop. För mig har det kommit smygandes, för att utvecklas bara på den senaste tiden, till en otroligt stark längtan.
Det är en av mina många drömmar, att stå en underbar dag i vit klänning, ge mig själv till mannen jag älskar och vara redo för part deux av mitt liv.
En sak är säkert. Jag vill stå brud en dag. Jag vill ha den mest magnifika vita klänningen på denna jord och fest i dagarna sju. Jag vill att jag, en dag ska vara universums mitt och någons älskade fru. Jag vill känna och höra all siden och taft, och lager av tyll prassla på väg till altaret. Jag vill höra Mendelssons brudmarch på orgel överrösta ljudet från mina klackar när jag går på marmorgolvet fram till min älskade. Jag vill vara den lyckligaste kvinnan på jorden. Jag vill känna doftena sprida sig omkring mig från den mest bedårande vackra brudbuketten ett människoöga någonsin skådat. Jag vill att kolsvarta hästar och en högblank svart vagn, dekorerade med vita rosor ska transportera oss i strålande solsken under ett vitt och skört spetsparaply. Jag vill skåla i champagne och skära vår tårta med darrande händer av skär lycka. Jag vill dansa valsen med lätta och lyckliga steg, och jag vill se leenderna omkring mig lysa från vänner och familj.
Jag var väldigt nära att gifta mig för inte så länge sen. Med mannen jag älskade mest av allt. Livet ville annorlunda. Nu är frågan bara, kommer jag att komma dit igen?
Jag har aldrig varit en tjej som redan tidigt tidigt som flickebarn slukat brudtidningar och planerat sitt drömbröllop. För mig har det kommit smygandes, för att utvecklas bara på den senaste tiden, till en otroligt stark längtan.
Det är en av mina många drömmar, att stå en underbar dag i vit klänning, ge mig själv till mannen jag älskar och vara redo för part deux av mitt liv.
Sensitivity of an artist, the soul of one man
Igår kväll fick jag möjligheten att komma in i en värld som vi kvinnor inte ofta har tillgång till. Jag fick en mycket uppskattad insyn i en mans själ, hans sätt att tänka och hans sätt att illustrera med ord hur män tänker om oss kvinnor. Den verklighetssyn som snarare är en fördom än verklighet. Vi pratade om livet, om kärleken och om tricken hur man närmar sig en person som verkar ha stulit ens hjärta.
För vad vill vi kvinnor ha? Vill vi ha känslokalla macho män i våra liv? Män som inte är i kontakt med sig själva och sina känslor? Vill vi ha robotar som byter våra däck, som spikar upp våra tavlor och som dunkar oss i ryggen när vi är ledsna? Eller vill vi ha en genuin man med känslor, som vi kan prata med och som framförallt lyssnar och finns för oss? Min vän är en konstnärs-själ. Som jag. Vi är båda esteter och vi lever genom våra känslor, utan dom skulle inte vi kunna fylla våra kanvas, vare sig det är noter i musikens värld, ord på ett blankt papper eller linjer i ett skissblock. Vi är dom vi är. Livets väg lär oss hur vi ska agera och ta smällar, vi lär oss av våra misstag, men vi måste fortfarande vara dom vi är, innerst inne.
Visst vill vi kvinnor ha män som är självsäkra, men inte på bekostnad av deras personlighet. Vi vill fortfarande att han ska vara den han är, män som är sårbara och visar sitt innersta kan jag tycka är det manligaste som finns. En man blir inte en riktig man för att han är macho. Han blir det inte om han är duktig med hammaren, men han blir en riktig man om han är ärlig mot sig själv och är stark i sin manlighet, dvs att han är öppen med sina känslor och står för dom. En man som inte kan gråta är en robot. Styrkan i en person kommer inifrån. Det är där vi känner.
Kärleken får vår värld att snurra anser jag, och det är underbart när vi hittar det.
Så min vän, öppna dig, ta ett kliv ut i det okända och våga vinna. Ge bort en liten nyckel, vem vet du kanske kan låsa upp något stort.
.
För vad vill vi kvinnor ha? Vill vi ha känslokalla macho män i våra liv? Män som inte är i kontakt med sig själva och sina känslor? Vill vi ha robotar som byter våra däck, som spikar upp våra tavlor och som dunkar oss i ryggen när vi är ledsna? Eller vill vi ha en genuin man med känslor, som vi kan prata med och som framförallt lyssnar och finns för oss? Min vän är en konstnärs-själ. Som jag. Vi är båda esteter och vi lever genom våra känslor, utan dom skulle inte vi kunna fylla våra kanvas, vare sig det är noter i musikens värld, ord på ett blankt papper eller linjer i ett skissblock. Vi är dom vi är. Livets väg lär oss hur vi ska agera och ta smällar, vi lär oss av våra misstag, men vi måste fortfarande vara dom vi är, innerst inne.
Visst vill vi kvinnor ha män som är självsäkra, men inte på bekostnad av deras personlighet. Vi vill fortfarande att han ska vara den han är, män som är sårbara och visar sitt innersta kan jag tycka är det manligaste som finns. En man blir inte en riktig man för att han är macho. Han blir det inte om han är duktig med hammaren, men han blir en riktig man om han är ärlig mot sig själv och är stark i sin manlighet, dvs att han är öppen med sina känslor och står för dom. En man som inte kan gråta är en robot. Styrkan i en person kommer inifrån. Det är där vi känner.
Kärleken får vår värld att snurra anser jag, och det är underbart när vi hittar det.
Så min vän, öppna dig, ta ett kliv ut i det okända och våga vinna. Ge bort en liten nyckel, vem vet du kanske kan låsa upp något stort.
.
Happy
The session
Det finns ett jobb som vi har kvar hela livet oavsätt ålder. Det är att arbeta med sig själv för att bli en bättre människa. Det är det största och mest givande jobbet av alla jobben vi har haft och kommer att ha i livet, och arbetar man intensivt så är lönen man får ut ovärderlig. För visst vill vi alla vara mer förstående, mer toleranta, ha ett öppet sinne och hjärta och kunna släppa in människorna omkring oss? Att kunna hitta det inre lugnet, den inre tryggheten som lyser i din aura vart du än befinner dig i livet.
Hur tar man sig då över de smärtsamma vi har/har haft i livet? Jag kan inte svara på det. Jag har försökt få reda på det i så många år. Men jag har gjort ett framsteg, DET framsteget som är det viktigaste för att en process ska kunna påbörjas. Det var att inse mina begränsningar och den sjukdomen jag lever med. Den förgörande sjukdomen som har gjort större delen av mitt liv till ett mörker. Jag har hymlat om det, dolt det, skönskrivit det och förkastat den tunga hemligheten. Men inte nu längre. Det är del av mig, och den har gjort mig till den jag är idag. Och det är inte så dumt.
Men nu är steget till nästa fas det viktigaste jag har framför mig. Nu när jag har insett faktum, handlar det om att börja arbeta på det. Eliminera bakgrunden till uppkomsten av detta helvete. Det är tungt. Och ensamt. Men mitt mål i livet är ju ändå att bli den bästa människa jag kan bli, och lära mig av processen för att senare kunna se tillbaka på allt med en mognad och kunskap som jag annars inte hade haft.
Hur tar man sig då över de smärtsamma vi har/har haft i livet? Jag kan inte svara på det. Jag har försökt få reda på det i så många år. Men jag har gjort ett framsteg, DET framsteget som är det viktigaste för att en process ska kunna påbörjas. Det var att inse mina begränsningar och den sjukdomen jag lever med. Den förgörande sjukdomen som har gjort större delen av mitt liv till ett mörker. Jag har hymlat om det, dolt det, skönskrivit det och förkastat den tunga hemligheten. Men inte nu längre. Det är del av mig, och den har gjort mig till den jag är idag. Och det är inte så dumt.
Men nu är steget till nästa fas det viktigaste jag har framför mig. Nu när jag har insett faktum, handlar det om att börja arbeta på det. Eliminera bakgrunden till uppkomsten av detta helvete. Det är tungt. Och ensamt. Men mitt mål i livet är ju ändå att bli den bästa människa jag kan bli, och lära mig av processen för att senare kunna se tillbaka på allt med en mognad och kunskap som jag annars inte hade haft.
Let your creativity flow
Idag har det känns som att jag har fått en injektion av en kraftig dos kreativitet. Ni vet, när man vill allt, har otroligt många bra idéer och känner att man ser möjligheter överallt. Jag hade ett givande möte idag och träffade människor som ser potensialet i mig och min kunskap. Oerhört givande. Sitter just nu och dricker mitt nya favorit-te, lyssnar på denna låt och känner alla celler i hjärnan jobba.
Hur ska jag kunna sova inatt? Känns som att tiden aldrig räcker till.
Jag är så glad att jag tog tummen ur och äntligen gav liv till denna blogg. Ur idéer föds oftast nya idéer. Se till att ge dom utrymme att utvecklas och låt dom ge dig en chans att påverka ditt liv.
