Chanel In My Drawer

Jag vet, jag skrev tidigare att jag dödar allt som kommer innanför mina dörrar, men det gäller endast växter. Jag lever ju än. En växt hoppar inte på mig om den är hungrig, en liten Chanel eller Gucci skulle göra det. Med sina fluffiga små tassar och blöta nos skulle den påminna mig att det är dags för mat och/eller en promenad.  Vilken glädje det skulle vara att se denna individ växa upp. Jag är självklart helt införstådd med vilket ansvar det skulle medföra och jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske skulle växa upp på köpet och börja ta ansvar, inte bara för mig själv utan även för en liten hårig varelse som är helt beroende av mig.
Funderingarna kring att jag vill vara fri och kunna resa som jag vill är problem som jag nog tycker är ganska lätta att övervinna. Det finns faktiskt dagis som jag kan lämna in min fyrbenta vän på, eller så har jag minst två djurälskande väninnor som säkert skulle ställa upp, samt familjen om jag har tur.
Jag vill så gärna skämma bort min vän med god mat, kärlek och mys, skulle jag sedan ha en liten Chiuaua skulle han få kläder och smycken, förmodligen en större garderob än vad jag själv har. Han skulle få följa med mig på mina bravader i en Louis Vuittonväska och bli en sån där bortskämd fashion-puppy som får allt. En liten kisse skulle bli min lilla prinsessa, jag saknar min katt Misse så mycket, hon är en smart och vuxen kisse nu som bor  längst söderut i vårt avlånga land på landet och är numer en riktig globetrotter. Hon skulle inte ens känna igen mig längre... Snyft.
Min lilla älskling, vare sig det är en liten hund eller en liten kisse skulle bli så väluppfostrad och ompysslad. Helt plötsligt skulle inte min vardag vara så tom och ensam.