Chanel In My Drawer

Ibland vill jag vara ett litet flickebarn igen och bara krama denna ludna lilla älskling, en liten och söt Monchhichi. Minns ni den? Den lurviga lilla apan med dockansikte som blev så otroligt populär under 80-talet? Det var en man i Japan som 1974 uppfann Monchhichi som snabbt slog alla försäljningsrekord bland barn och vuxna, både i Europa och i USA. Alla hade en och dom stackare som inte hade turen, ville ha en. Jag bar med mig min vart jag än gick och berättade alla mina hemlisar som han höll hårt på. Det var så enkelt att vara ett barn.
Nu vill jag hitta ett företag som säljer originalet och köpa tillbaka den för nostalgins skull. Helst ska han ha blåa ögon som är svårt att hitta för att dom tillverkades bara fram till 1985. Efter det hade alla bruna ögon. Jag har några få leksaker kvar från att jag var liten och jag har dom synliga i mitt hem på speciellt utvalda ställen, men den här lilla apan saknas.
En sak som jag delade med honom var att vi båda hade fräknar. Jag avskydde mina fräknar när jag var liten och fann tröst i att  min Monchhichi hade en massa i sitt söta lilla ansikte. På det sättet kände jag mig inte ensam, jag tror bestämt att jag till och med hänvisade till hans fräknar när jag blev retad i skolan. Pinsamheten blev ett minne blott när den mest populära apan hade vad jag hade. Jag har kvar mina fräknar än idag, fast nu tycker jag att det är fint och charmigt att ha dessa karaktäristiska prickar på mina kinder. Dom ger mig en del av min personlighet. Jag vill ha tillbaka min vän från förr. Jag har ju alltid nya hemligheter att berätta och jag berättar det gärna till min älskade Monchhichi!