Just another day
Vi kan låtsas som att det inte är jag som skriver. Det är inte jag som sitter uppe i gryningen utan att ha fått en blund med sömn, det är inte jag som sitter med vattniga ögon och tårar som rullar nerför kinderna. Det har ju gått så vansinnigt lång tid, varför kan jag inte bara komma vidare. Men trots allt så är det ju jag. Det är jag som önskar att du visste hur ont det fortfarande gör. Även fast jag gör tappra försök att gå vidare så sitter dolken där, djupt i hjärtat och jag blir inte av med den. Jag klarar inte av att höra ditt namn, jag klarar inte av att minnas dig utan att jag faller i småbitar. På stan går jag med blicken nersänkt i asfalten av rädsla att se dig. Tänk om du kommer emot mig, jag skulle lösas upp i molekyler och spridas för vinden som ett fång med glaskulor som rullar mot jordens avgrund. Jag ser hur jag går sönder och hoppet om att bli hel igen bleknar för varje dag som går.
Jag önskar att du kunde hålla om mig såsom du gjorde en av de många lyckliga dagar vi har haft. När jag blundar ser jag ditt leende och dina kärleksfulla ögon, jag hör ditt skratt och jag önskar att jag kunde vara en del av ditt liv igen, denna gång för alltid. Jag skulle ge vad som helst för att slippa denna vassa smärta. Två år har passerat men min kärlek till dig är oförändrad. Jag älskar dig.
<3
