There is no one like Chanel
Häromdagen chockade jag mig själv och min omgivning, och gjorde mig av med min franska manikyr som har varit min ständiga följeslagare i ca 6-7 år utan ett endaste uppehåll. Jag har alltid haft långa naglar och har alltid haft dom proffessionellt välmanikyrerade, men nu tröttnade jag. Var fjärde vecka gick jag slaviskt och lämnade in dom för ett kärt omhändertagande, men nu hade jag ingen lust. Jag tog bort rubbet och gick loss på det nya lacket från O.P.I. som jag har skrivit om för några inlägg sedan.
Det var där jag kom till ett vägskäl. På grund av den magiska färgen som det lacket har, Cajun Shrimp, begick jag den värsta sortens självförnekelse och blev otrogen mot det enda märket som någonsin har gett mig, den kräsna kvinnan jag är, tillfredställelse. Chanel.
Två dagar är vad jag orkade med otroheten. Skammen, förnedringen och smutsen sköljde över mig och jag klarade inte mer. Lacket kändes billigt, och då menar jag inte priset, utan för att kvaliteten var bland det uslaste jag har utsatt mig för någonsin när det kommer till nailpolish. Lacken lämnade en gummiliknande och plastig nagel som var så mjukt att allt förutom mitt andetag lämnade märken på ytan som skulle ha varit en slät, vacker, felfri och glammig finish. Nu får jag med all sannolikhet hela bloggvärlden emot mig som har höjt lackets status till skyarna, men jag måste vara ärlig och säga att hela hypen kring den lämnar en mycket besviken konsument och ett fullkomligt värdelöst* lack.
(* Läs: mycket diplomatiskt omskrivet på vad jag egentligen skulle vilja kalla det). Aldrig igen.
I samma veva som manikyren rök, åkte även pedikyren av med ljusets hastighet. Sen fanns det bara en sak att göra. Med glädje i hjärtat gick jag mot badrummet som är till bredden fylld med produkter från mitt älskade märke Chanel och valde ett lack med omsorg ur min samling. No 217 Splendeur pryder nu mina naglar och det kan knappast kännas bättre. Ordningen är återställd och jag lovar mig själv att aldrig igen falla för en frestelse eller en trend som inte kan tillfredställa mina krav och behov.
Chanel har inte ett hav av färger att välja mellan, helt sant, men dom färgerna som finns i kollektionen är klassiska och går aldrig ur tiden. Färgen torkar på ett ögonblick, har alltid en vacker finish och flagnar aldrig. Lacket är dessutom fullproppat med pigment och är fyllig, den ger en lyxig känsla och behåller sin kvalitet flawless såpass länge att man hinner snegla och sukta efter en ny färg.
För den klassiskt eleganta kvinnan är Le Vernis Chanel det enda valet, och jag lovar att aldrig hamna på villovägar igen. Det finns bara en väg, och den går genom Chanel, now and forever.
Det var där jag kom till ett vägskäl. På grund av den magiska färgen som det lacket har, Cajun Shrimp, begick jag den värsta sortens självförnekelse och blev otrogen mot det enda märket som någonsin har gett mig, den kräsna kvinnan jag är, tillfredställelse. Chanel.
Två dagar är vad jag orkade med otroheten. Skammen, förnedringen och smutsen sköljde över mig och jag klarade inte mer. Lacket kändes billigt, och då menar jag inte priset, utan för att kvaliteten var bland det uslaste jag har utsatt mig för någonsin när det kommer till nailpolish. Lacken lämnade en gummiliknande och plastig nagel som var så mjukt att allt förutom mitt andetag lämnade märken på ytan som skulle ha varit en slät, vacker, felfri och glammig finish. Nu får jag med all sannolikhet hela bloggvärlden emot mig som har höjt lackets status till skyarna, men jag måste vara ärlig och säga att hela hypen kring den lämnar en mycket besviken konsument och ett fullkomligt värdelöst* lack.
(* Läs: mycket diplomatiskt omskrivet på vad jag egentligen skulle vilja kalla det). Aldrig igen.
I samma veva som manikyren rök, åkte även pedikyren av med ljusets hastighet. Sen fanns det bara en sak att göra. Med glädje i hjärtat gick jag mot badrummet som är till bredden fylld med produkter från mitt älskade märke Chanel och valde ett lack med omsorg ur min samling. No 217 Splendeur pryder nu mina naglar och det kan knappast kännas bättre. Ordningen är återställd och jag lovar mig själv att aldrig igen falla för en frestelse eller en trend som inte kan tillfredställa mina krav och behov.
Chanel har inte ett hav av färger att välja mellan, helt sant, men dom färgerna som finns i kollektionen är klassiska och går aldrig ur tiden. Färgen torkar på ett ögonblick, har alltid en vacker finish och flagnar aldrig. Lacket är dessutom fullproppat med pigment och är fyllig, den ger en lyxig känsla och behåller sin kvalitet flawless såpass länge att man hinner snegla och sukta efter en ny färg.
För den klassiskt eleganta kvinnan är Le Vernis Chanel det enda valet, och jag lovar att aldrig hamna på villovägar igen. Det finns bara en väg, och den går genom Chanel, now and forever.
Kommentarer
Trackback
