Chanel In My Drawer

Kära läsare! Nu har jag landat hemma, jag var så glad när jag öppnade yttedörren att jag lätt hade kunnat hångla upp hallgolvet. Vilken resa! Först började eftermiddagen med 3:e världskriget om att köra eller inte köra mig till närmaste tågstation med en svettig halvtimme i limbo där jag inte visste om jag skulle få återse Västerås idag eller ej. Sen tänkte jag: Okej, ska du leka den leken? - Då ska jag inte vara sämre än att jag ger mig in i leken och låter det ilskna monstret veta att jag tänker ställa till med ett levande helvete om jag inte får som jag vill, vilket är att bilen sätts igång och ratten riktas mot närmaste väg ut ut tortyren och skithuset som jag nu har tröttnat så mycket på att jag kan inte utrycka det med ord. En halvtimme senare stod bilen klar och var ute på vägen, den kalla, hala isbanan som skulle leda till Hallsberg.
Väl framme, en hel timme innan avgående tåg satt jag och frös pälsen av mig i en iskall vänthall, stirrandes på klockan var och varannan minut. Till min stora förtjusning (NOT), blev tåget försenat och informationen om försenade tåg dånade i högtalaren. Först var det bara 10 minuter men minutrarna byggdes stadigt på för att tåget till slut skulle vara totalt 40 minuter försenad. Får jag inte blåskattar av att ha suttit så kallt i över en och en halvtimme nu, så aldrig. Spårbyte i sista minuten, snöflingor stora som tennisbollar, -16 i luften och en hemsk nordanvind senare satt jag på tåget som för en gång skull var varm. Förseningarna ledde till att jag missade min anslutningsbuss och fick vänta i ytterligare 30 minuter i detta härliga väder för att ta nästa, som i sin tur också var försenad då alla bussar har som regel att vänta in varann. En snabb promenad från bussen sen och jag nådde min slutdestination, mitt älskade hem. Det kanske inte är så konstigt att jag ville råhångla med golvet i hallen efter allt detta.
Kontentan av denna sista resa till buschen är, att jag inte kommer att åka tillbaka igen. Nog är nog och det som inte går ska inte tvingas på. Jag sitter nu och avnjuter ett glas rött som för att fira att jag är hemma och fyller på min bok om mina idéer och tankar som jag vill blogga om och dela med mig av. Det kommer att bli en skärpning på bloggfronten, jag mår bra när jag får skriva och jag mår bäst när jag ser att ni, snälla goa ni, läser vad jag skriver. Det värmer mitt hjärta. Ha en underbar kväll.