Chanel In My Drawer

Ju äldre jag blir desto mer gillar jag när jag rycks med på spontana upptåg, utan nån som helst förvarning. Det borde vara tvärtom tycker man, ju äldre man blir, desto mer vill man ha allt planerat. Mitt liv är väl som en baklängesmiddag där jag äter desserten först och aptitretaren sist. För visst vill jag ha flera goda och glada, sockersöta, uppiggande samt helgalna desserter i mitt liv. Förut ville jag ha allt planerat, därmed fick jag väldigt begränsat med godsaker i mitt liv, men nu ser jag till att saker händer. Det är ju trots att jag som är huvudpersonen i mitt liv, inte sant? Planering kan förstöra mycket, jag är absolut inte emot det, som sagt, det är så jag har tillbringat min ungdom känns det som. Men nu vill jag ha mer. Ibland finns det inte tid till att boka allt, man får hoppa på tåget som är i rullning.
Idag var jag hos min goa nagelterapeut som fixade min franska manikyr och självklart pratas det en hel del när två kvinnor sitter mittemot varann i en och en halv timme. Vi pratade bla om träning och hur lat jag har blivit den sista tiden. Hon sträckte på sin rygg i ren stolthet och glädje över att hon håller sig i form och är duktig med sin träning. Jag vill också vara så stolt. Vi gick vidare i samtalet, jag vet inte ens om vi hade en röd tråd, när hon helt plötsligt utbrister: Följ med på Zumba idag! Själv sitter jag som ett frågetecken i jeans och almänt vardaliga kläder; idag hade jag ingen lust att strutta i högklackat, men frågan var: I vilka kläder? Sen i nästa ögonblick kände jag, eh, i värsta fall får jag väl hoppa runt barfota i jeans. Det behövde jag dock verkligen inte göra. Till och med (!) sport BH trollades fram, byxor, skor, en fin Adidas tröja och allt stod klart. Nu ska vi ha skoj! Laddad med ett äpple och en bit druvsocker var det bara att köra igång. Och så roligt det var! Fullkomligt galet, jag är helt mörbultad. En kort men ack så temperamentsfull man från breddgrader där dom har hettan i blodet, höll i dansen, och det var bara att hänga med. Jag visade ett tecken på svaghet vill jag medge, det blev mitt fall. Jag kastades fram inför hela klassen och dansade min Waka Waka så gott min stackars kropp förmådde. Ja, livet är en show och världen är vår scen. Jag bjuder på den.
Det jag vill framföra är, att det är fantastiskt att hoppa på ett tåg i farten och få resan på köpet. Jag tror att jag ska leva mitt liv mer efter den baklängesmiddagen, jag har inget att förlora. Det har inte du heller. Kör på och njut av livet!