Chanel In My Drawer

Min resa i måndags gick till Eskilstuna där jag gjorde det stora klippet! Numera har jag inte det långa men risiga hårsvallet, utan en välklippt, kvinnlig och blond page som jag är mycket nöjd med.
Att jag skulle få en klippning av min mamma var en total hemlighet och överraskning, och jag kunde absolut inte veta att det var det som var i görningen. Tack vare min tro på lagen om attraktionskraften och min mamma blev denna klippning en verklighet, något som jag har väntat och dragit ut på alldeles för länge...
Nu till det mindre glamorösa och gräsligt förödmjukande olyckan som jag råkade ut för.
Som tack för klippningen bjöd jag min mamma på fika på Expresso House, mitt i centrum där vi hade en trevlig stund pratandes i sällskap av mini cupcakes och decaf-latte. När vi hade fikat färdigt tog jag på mig min pälsväst i silverräv, slängde min LV Neverfull över axeln och hälsade på två goda vänner som satt och fikade en bit ifrån. Det var när jag käckt hade sagt hejdå, luftpussats och intagit min pose och hållning i mina ACNE-klackar och struttade genom entrén som det hände.
Allt hände i slow motion. Av nån anledning snubblar jag till på den fina välkommen-mattan till fiket och jag FLYGER minst två meter ut på asfalten, mitt i stan, framför fikande och shoppande människor. Jag faller ner på vänster knä, men som att det inte vore nog håller inte mitt knä för fallet utan jag rullar över på vänster sida och sedan på rygg. Min Neverfull faller pladask på nyllet och min nya iPhone samt alla andra föremål bildar en hög av märkesorgie en bit ifrån mig på asfalten. (Ja, jag ser att du skrattar, det är inte fint att skratta åt folk som gör sig illa!)
Det tar några sekunder innan min mamma reagerar, och vad säger hon? - Men vad gör du, du smutsar ju ner dina kläder! Chockad som jag är, både av fallet och även av hennes reaktion, med en smärta som jag svär åt på all världens språk med mitt ungerska temperament, sträcker jag ut min hand i ett försök att bli räddad och separerad från underlaget. Hon drar mig upp, jag borstar av mig och inspekterar innehållet i min väska samtidigt som jag känner smärtan och förödmjukelsen skölja över mig ivrigare än ett monsunregn.
Jag har haft knäskada på båda mina knän sen jag var 13 år, förmodligen är jag född med det men det upptäcktes då, och ett fall som detta gör saken knappast bättre. Idag är jag blågrön, inte bara på vänster knä men även på axeln som jag föll på, jag har sträckt vaden och lårmuskeln och mina ACNE-skor fick sig en omfattande skada.
Nu vet ni kära läsare varför jag har varit frånvarande och ömklig, det är som sagt först idag som jag har kunnat lämna mitt hem och känner mig någolunda okej.
Jag upplever fallet i repris rätt ofta och jag kunde inte låta bli och tänka på min favorittjej Carrie när hon halkar till och faller på modehuset Dior. Ganska likt fallet jag la av, dock inte lika glamoröst på gågatan i lilla Eskilstuna.

(En rolig anekdot är att det är i samma Dior-butik som Carrie ramlar i, som jag provade den vansinnigt dyra klänningen jag har skrivit om tidigare och även shoppade en hel del i berusningen av några glas förförande Moët...)

Det är mycket välkommet att tycka synd om mig och skriva en kommentar som ska boosta det förödmjukade självförtroendet jag nu dras med,  samt blåsa på mitt färggranna knä... Tack på förhand!